28 november 2015

Rapport från partistyrelsen 27-28 november 2015

Kyligt, blött, isiga vindar och poliser överallt. Stockholm, under det nyss avslutade partistyrelsemötet, speglade det det rådande politisk läget, präglat av hysterisk alarmism och ett moraliskt och ideologiskt totalhaveri från regeringens sida. Detta blev också lite av inramningen för mötet. Det är också anledningen till att detta som skulle vara årets sista kanske inte blir det sista.

När den svenska humanistiska asylpolitiken i praktiken utraderas, så får vi, som det enda kvarvarande tydliga oppositionspartiet, en desto viktigare roll att fylla. Flyktingsituationen var därför självklart en punkt på dagordningen. Och visst finns det utmaningar och många kommuner, landsting och myndigheter är pressade, men det är uppenbart att den kollaps som många målar upp inte existerar.

När verkligheten blir svår så stänger man inte dörrarna i ansiktet på flyende människor, man hittar lösningar. Nu har vi istället en regering som talar som om Sverige stod inför undergången och som aktivt bidrar till hysteri. En regering som blivit en del av en europeisk jakt mot botten för asylrätten som tanke, med det uttalade syftet att stoppa människor på flykt. Det är skamligt!

Innan flyktingdiskussionen var uppe så hann vi med en rad andra punkter. Inte minst handlade det om frågor inför kongressen. Vi beslutade om vilka internationella och nationell gäster som ska bjudas in och vi beslutade om dagordningen. Men först av allt på dagorningen fastslog vi vad som kommer bli den viktigaste punkten på kongressen, nämligen det Ekologiskt-ekonomiska punktprogrammet.

Det är ett mycket spännande program där vi visar att en omställning inte bara är möjlig utan även en möjlighet ett starkare närningsliv, ett bättre arbetsliv, kortare arbetstid och en utbyggd välfärd. När det behandlas på kongressen så blir det slutpunkten på det uppdrag som gavs av partikongressen 2012 och ett av partiets mest ambitösa programarbeten på mycket lång tid.

Ytterligare ett mycket viktigt dokument, som många sett fram mot, klubbades under mötet. Nämligen den strategisk inriktningen för Vänsterpartiets krav på arbetstidsförkortning. Eller med andra ord: hur vill Vänsterpartiet i praktiken göra för att nå sex timmars arbetsdag? Strategin grundar sig på och kompletterar den tidigare rapporten Striden om tiden.

Vänsterpartiet är ett parti med visioner och frågan om sex timmars arbetsdag har stått på vår dagordning under lång tid. Vi nöjer oss dock inte med att drömma utan vill förändra på riktigt. Det kräver politiska förslag som är praktiskt genomförbara. Nu visar vi att sex timmars arbetsdag inte är en utopi utan en möjlig, och önskvärd, reform. Ett närmast historiskt dokument med andra ord.

Förutom att klubba dessa båda tunga politiska dokument så hann vi med lite mer interna frågor frågor också. Partistyrelsens roll och hur vårt arbete kan utvecklas har diskuterats flera gånger och det gjorde vi även denna gång. Dessa diskussioner kan säkert ha bidragit till att diskussionerna kring de båda tunga dokumenten visserligen var intensiva, men ändå konstruktiva.

En spännande punkt på dagordningen var när Barbro Engman, bland annat f.d riksdagsledamot (S) och ordförande för Hyresgästföreningen, kom och talade om ledarskap. Hon talade mycket engagerat utifrån sina egna egna erfarenheter med utgångspunkt i sin uppväxt i Långshyttan. Detta följdes sen av separatistiska träffar med tillhörande diskussion.

Budgeten för kommande år klubbades också och det glädjer nog många frustrerade administratörer i partiet att det nu finns pengar för ett nytt medlemsregister. Dessutom går ju en rejäl slant till kongressen och kongressrelaterade saker. Glädjande nog så kan vi konstatera att vi klarar detta utan alltför stora bekymmer. Och i år har vi till och med fått mer pengar över än väntat.

Sist på dagordningen stod aktuella politiska frågor. Den ena frågan som var uppe har jag redan redogjort för, nämligen flyktingsituationen. Den andra frågan kom på grund av läget att tangera detta. Den handlade nämligen om vilka strategier vi ska ha utifrån det politiska läget som nu förändras från den ena dagen till den andra och med en regering som tycks gett upp tron på att politik kan förändra.

Vår utgångspunkt är att vi alltid är beredda att delta i förhandlingar och tänker göra vårt bästa för att driva politiken i rätt riktning. Det kommer dock inte bli lätt med tanke på den moraliska kollaps som svensk politik lider av just nu. Vi diskuterade hur vi ska förhålla oss till detta och har en rad olika alternativ utifrån olika scenarier som kan tänkas uppkomma. Det är så mycket vi kan göra i dagsläget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

24 november 2015

Vi har råd med välfärd – inte med högerpolitik

Vänsterpartiet vill se ett Sverige som fortsätter växa i både välfärd och befolkning. Vi har inte råd att sitta passiva. Att satsa långsiktigt i lönsamma samhällsinvesteringar och en ordentlig utbyggnad av välfärden är både möjligt och nödvändigt. Det finns stora samhällsbehov, det finns människor som kan lösa dem och det finns pengar. Vi har råd - avgörande är den politiska viljan.

”Vi har inte råd” hörs ofta från partier på högerkanten. Vi har inte råd att ta emot flyktingar säger någon. Vi har inte råd med en generös välfärd en annan. Andra bygger hela sin politik på att ställa flyktingmottagande mot välfärd samtidigt som man har sänkt skatten för de svenska storbankerna så att de i år gör en vinst som är dubbelt så stor som UNHCR:s årsbudget för alla världens flyktingar.

”Vi har inte råd” säger dessa partier, som har drivit igenom skattesänkningar på hundratals miljarder som främst gynnat de rikaste. För att inte tala om alla bidrag som främst hamnar i Täby och Danderyd. Trots dessa enorma skattesänkningar och alla bidrag snillar svenska skattefifflare undan i runda slängar 20 miljarder kronor om året, bara i utebliven kapitalinkomstskatt.

”Vi har inte råd” säger dessa partier, samtidigt som de försvarar att miljard efter miljard försvinner ur välfärden i form av privata vinster, inte sällan i olika skatteparadis. Att skattepengar för välfärd istället hamnar i privata fickor har vi tydligen råd med. Hur mycket svenska storföretag, som också fått sänkt skatt, trixar till sig genom att flytta vinster och utnyttja skumma låneupplägg vet ingen.

”Vi har inte råd” säger dessa partier, samtidigt som Sverige är rikare än någonsin och antalet svenska miljardärer aldrig varit fler. Sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer och andra utsatta är de som fått betala kalaset när de rikaste har blivit rikare - tack var dessa partier som säger att ”vi har inte råd”. Vissa av dem försöker dessutom stoppa människor som flyr för sina liv. ”Vi har inte råd”…

Men nog har vi råd alltid. Vi har råd att visa medmänsklighet OCH vi har råd med en god välfärd. Vi har råd med en rimlig a-kassa och en sjukförsäkring som inte tvingar ut människor i fattigdom. Vi har råd att se till att de som arbetat ett helt liv får en pension de inte bara kan överleva på utan också leva på. Pengarna finns uppenbarligen, det handlar om hur politiken väljer att fördela dem.

Vad vi inte har råd med är fortsatt ökande klassklyftor, fortsatt sönderslagen och privatiserad välfärd. Vi har inte råd med fortsatt avvecklande av landsbygd och glesbygd, nedmontering av arbetsrätt och arbetstrygghet. Vi har inte råd med fortsatta skattesänkningar och stora bidrag för de rikaste. Vi har inte råd att fortsätta göda storbankerna. Vi har inte råd med mer högerpolitik.

Kaj Raving (V)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

19 november 2015

SD låtsas stå på arbetarnas sida - men är chefens bäste vän

Sverigedemokraterna är ett arbetarfientligt högerparti som bland mycket annat angriper strejkrätten och röstar mot höjningar av a-kassan. Att jag påtalade detta fick Sven-Olof Sällström (SD) och Mattias Bäckström Johansson (SD) att gå i taket.

”Vi har under lång tid drivit förslag om att höja den” skriver de indignerat om a-kassan. Men de ”glömmer” lämpligt nog att berätta att SD aldrig stött förslag om höjd a-kassa när frågan varit uppe i riksdagen. Dessutom tänker SD stödja Moderaternas budgetmotion om deras egen röstas ner. Det betyder att SD tänker rösta för sänkt a-kassa. Men det ”glömde” man också berätta.

Med SD:s politik skulle otryggheten öka på arbetsmarknaden. SD tycker exempelvis att det är okej att fast anställda får sparken för att ersättas av bemanningsföretag. De vill också att anställningstryggheten ska försämras genom att det ska bli lättare för arbetsgivarna att sparka vem de vill. Man låtsas stå på arbetarnas sida - men är chefens bäste vän.

SD ställde sig alltså bakom och aktivt drev på Alliansens långtgående försämringar i arbetsrätt och anställningsskydd. SD har röstat för att behålla Fas 3. De har röstat mot rätt till heltid. De har röstat nej till förslag om tryggare anställningar genom färre visstider och de är emot att LO-medlemmarna ska få dra av fackförbundsavgiften i deklarationen.

Det är inte bara tryggheten på jobbet som SD ger sig på utan de angriper även säkerheten för de anställda. De har exempelvis röstat nej till en nollvision för arbetsplatsolyckor och försämrat reglerna för övertid. De har röstat emot satsningar på arbetsmiljöarbete och till nya regionala skyddsombud. När man ser hur Sverigedemokraterna handlar i verkligheten blir bilden alltså väldig tydlig.

I listan över SD:s motioner nu i höst finns också en om att de vill försvaga rätten att strejka mot försämrade löner och arbetsvillkor. Det är en motion från en enskild ledamot hävdar Sven-Olof Sällström och Mattias Bäckström Johansson. Samtidigt undviker de noga att yppa ett enda ord av avståndstagande från motionens innehåll. Det är talande i sig…

SD är inte bara ett rasistiskt parti utan även ett tydligt högerparti som bygger sin politik på att ställa arbetare mot arbetare, bara för att de har olika bakgrund. När personer med olika bakgrund gemensamt arbetar för trygga och säkra jobb så är det en konflikt som helt enkelt inte passar in i SD:s unkna världsbild.

Kaj Raving (V)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

17 november 2015

Interpellation: Vad tänker du göra för att förbättra arbetssituationen för Michelle och andra i hennes sits?

Den här interpellationen lämnade jag in igår. Den har sin utgångspunkt i ett närmast desperat inlägg i Facebookgruppen Vi bor i Nybro kommun. Där beskriver en undersköterska hur hon upplever sin situation som vikarie inom omsorgen. Inlägget har fått ett flertal igenkännande kommentarer där andra säger sig uppleva detsamma. Det är inte heller första gången jag hör liknande vittnesmål, det ovanliga är bara att någon vågar göra det öppet.

Jag tycker att det är pinsamt att kommunen upplevs som en så dålig arbetsgivare! Ska vi i framtiden kunna rekrytera kompetent personal till omsorgen i Nybro kommun så har vi inte råd med ett rykte om att vara en dålig arbetsgivare. Istället borde vi sträva efter att vara ett föredöme som arbetsgivare för såväl fast anställd personal som för vikarier. Här följer själva interpellationen.
I ett Facebook-inlägg som närmast kan beskrivas som ett förtvivlat rop på hjälp skriver undersköterskan Michelle Andersson Erlandsson om sin arbetssituation som anställd inom omsorgen i Nybro kommun. Det är ingen munter läsning för Nybro kommun som arbetsgivare när hon beskriver sina upplevelser.
”Jag börjar känna frustration över hur Nybro kommun behandlar sina vikarier, och jag vet att jag inte är ensam.
Är det värt att ställa upp på allt allt allt, är det värt att bortse från sig själv för att finnas till hands för kommunen 24/7. Tyvärr måste man om man vill ha ett jobb i Nybro kommun. Sen till alla vikarier och timanställda, ni kan inte ställa upp på allt, man måste få säga nej, fortsätter vi att acceptera allt så kommer de fortsätta utnyttja oss.”
Hade Michelle varit ensam om sina upplevelser så hade det varit illa nog. Dessvärre vet jag att hon har rätt när hon skriver att hon inte är ensam. Jag har själv fått till mig flera likartade vittnesmål där man precis som Michelle ställer sig frågan om det verkligen är värt att fortsätta arbeta inom omsorgen i Nybro kommun trots att man, precis som Michelle, tycker om sitt jobb.
”Men vet ni, jag trivs på mitt jobb, jag trivs med mina arbetskamrater, jag vill finnas där för både arbetskamrater och pensionärer.”
Dygnet runt, året runt, helg eller inte, så bärs omsorgen i Nybro upp av kvinnor som Michelle. Och det till en lön som nog få skulle säga verkligen motsvarar arbetsinsatsen och ansvaret. Jag anser att det minsta kommunen kan göra i gengäld är att erbjuda så goda arbetsvillkor och schyssta anställningar som bara är möjligt. Att sträva mot att vara ett föredöme som arbetsgivare helt enkelt.

Med bakgrund av detta undrar jag:
  • Min ambition är att Nybro kommun ska vara ett föredöme som arbetsgivare. Ställer du upp på det?
  • Kommer du att vidta åtgärder för att förbättra arbetssituationen för Michelle och andra i hennes sits?
  • Vilka åtgärder kommer du i så fall att vidta?

05 november 2015

SD – ett arbetarfientligt parti

SD har nu i höst lagt en motion i riksdagen om att genomföra inskränkningar i strejkrätten. Med tanke på partiets intima samtal med arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv så är det egentligen inte förvånande. Förslaget skulle mycket väl kunna vara hämtat från deras önskelista över åtgärder för att ge mer makt till arbetsgivarna på arbetarnas bekostnad.

SD ställde sig också bakom och aktivt drev på Alliansens långtgående försämringar i arbetsrätt och anställningsskydd. Partiet röstade emot höjt tak i a-kassan och är emot att LO-medlemmarna ska få dra av fackförbundsavgiften i deklarationen. Man har röstat emot satsningar på arbetsmiljöarbete och till nya regionala skyddsombud. Osv, osv, osv.

Nu vill man alltså gå vidare och inskränka strejkrätten genom att stoppa rätten till sympatiåtgärder. Det är ett förslag som slår direkt mot exempelvis undersköterskor i Kommunal. De kan inte lämna äldreboendet och gå ut i strejk själva utan behöver solidaritet från andra om de ska kunna slåss för sina villkor. Den möjligheten vill SD förvägra dem.

SD:s redan arbetarfientliga politik blir allt värre. Vill SD att det bara ska vara att stå och buga för arbetsgivaren som ska finnas kvar för arbetare?! Arbetarnas ställning behöver stärkas, inte försvagas. Vi behöver tryggare arbetsplatser, inte otryggare. Sverige behöver mer vänsterpolitik, inte mer högerpolitik utformad av Svenskt Näringsliv.

Kaj Raving (V)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...