30 oktober 2011

Det finns ingen ensam frälsare för Vänsterpartiet

Är en ny partiledare räddningen för Vänsterpartiet, frågar sig Stefan Kangas i ett inlägg på Avanti. Svaret han kommer fram till i det mycket välskrivna inlägget är ett rätt entytigt nej. Anledningen är inte minst att partiledarna i själva verket har ganska liten betydelse för hur folk röstar. Men grunden menar han är att partiets är politiska och därför knappast kan åtgärdas genom ett partiledarbyte.

Det är en analys som jag delar fullständigt och som jag framfört under lång tid. Inte för att jag tror att det är betydelselöst vem som är partiledare. Men jag tror att betydelsen är störst internt. Därför kan det också vara nödvändigt att byta partiledare när partiet gå in i en ny tid. Nu är det dock inte det det handlar om för partiets del, vi har inte påbörjat någon förändringsprocess som krävde ett partiledarbyte. Däremot så finns det i partiet en önskan om att gå in i en ny tid och påbörja en förändring. Det är inte samma sak.

Med en önskan om förändring så kommer också en stor risk att man tar till enkla lösningar istället för att ta itu med de verkliga problemen. Särskilt om det riskerar att visa sig att de verkliga problemen kan hamna i ens eget knä med allt vad det innebär. Och jag hävdar att problemet i någon mån hamnar i knät på oss alla som deltog - eller lät bli att delta i valrörelsen (och partiets utveckling innan dess också givetvis. Hursom helst, så är den enklaste stora genomgripande "lösning" man kan ta till i ett parti att byta partiledare. Men ett partiledarbyte kommer aldrig någonsin att vara lösningen! Alldeles oavsett att vi har fyra strålande kompetenta kandidater.

I värsta fall kan det bli precis tvärtom. Bytet bli direkt kontraproduktivt, om man därigenom etablerar en känsla av att den nya partiledaren, oavsett vem/vilka det nu blir, ska komma som en frälsare och lösa alla problem. För, återigen, det kommer inte att hända! I det läget så spelar det ingen som helst roll vem som till slut blir partiledare. Detta var också min främsta kritik när Ohlys avgång började diskuteras strax efter valet. Därmed givetvis inte sagt att det var sökandet efter en lätt lösning som varit motivet för dem som förespråkat ett partiledarbyte.

För ett partiledarbyte kan mycket väl leda till något positivt också vilket jag givetvis hoppas att det gör. Nu står vi ju inför faktumet att vi ska byta partiledare (om man bortser ifrån den intressanta diskussionen om kollektivt ledarskap). Det positiva med detta är att det känns som om en vitaliserande process har påbörjats i partiet nu. En process som mycket väl kan leda till något bra - om vi har självförtroende och ork nog att fortsätta processen även efter kongressen. För det är då, efter kongressen, det verkliga arbetet  måste börja, vilket också är min huvudpoäng här.

Vänsterpartiet måste våga vara en verkligt samhällsförändrande kraft som inte bara vill pusta fasaden på det kapitalistiska rucklet. Vi måste våga visa på att vi faktiskt vill något helt annat samtidigt som vi inte får förlora oss i visionen om ett socialistiskt samhälle. Är vi inte också relevanta i människors vardag här och nu så är vi körda hur eller hur. Det finns en rad politiska frågor som vi måste hantera på både kort och lång sikt. Dessutom har vi en rad rad frågor om organisation och arbetssätt som vi bör arbeta med. Jonas Wikström har vettiga saker att säga när det gäller det.

Inget av detta är väl särskilt nytt eller omvälvande. Det är inte heller enkla frågor. Men jag är övertygad om att vi som parti har alla förutsättningar att klara av dem. Jag tror också att vi har förutsättningarna att bli en betydligt mer relevant faktor på den politiska arenan inom en relativt snar framtid. Men det innebär att vi som vill se ett starkt Vänsterparti behöver ta tag i dessa frågor tillsammands, på alla nivåer och i alla sammanhang. En ny ledare kan, och bör, givetvis spela en viktig roll i det arbetet, men - det finns ingen ensam frälsare för Vänsterpartiet!

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , ,

28 oktober 2011

Vänsterpartiet vill sänka arvodena

Politiker och deras arvoden, ett spännande - och ofta känsligt - ämne. När Vänsterpartiet nu återigen förspråkar sänkta arvoden i Nybro kommun så kan man nästan förutse att det kommer att röra upp känslorna på många håll. Kräva hårda besparingar i de flesta typer av kommunal verksamhet kan man göra men de politiska arvodena undantas konsekvent.

Detta har Vänsterpartiet upprörts över under lång tid. Vare sig poster eller arvoden får vara ett självändamål i politiken och det är därför vi nu föreslår besparingar över hela det politiska spektrat, vilket "drabbar" inte minst oss själva som parti. Som en konsekvens av det så är en av de besparingar vi föreslår att posten som jag snart ska tillträda i Barn & Utbildningsnämnden, den som andre vice ordförande, avskaffas (en åtgärd som för övrigt föreslogs av bland annat mig och Pia Eriksson, idag andre vice ordförande i Omsorgsnämnden).

Anledningen till att vi vill sänka arvodena är inte att man som fritidspolitiker i allmänhet tjänar feta pengar på sitt politiska engemang (bortsett från kommunal- och oppositionsråd då som båda har över en halv miljon om året) även om det är många som verkar tro det. Jag tror ändå att få engagerar sig politiskt bara för arvodet.

Men de allra flesta som på olika sätt arbetar för att föra samhället framåt gör det dessutom till låg eller ingen ersättning. Varför ska just det parlamentariska arbetet belönas så högt jämfört med alla dessa andra personer som dagligen kämpar i olika organisationer och föreningar på mer eller mindre ideell basis?

Sänkta arvoden handlar om både en kostnadsbesparing och en förtroendefråga gentemot kommunens medborgare och inte minst de anställda. Självklart är det viktigt att alla kan delta i det parlamentariska arbetet och att få ersättning för förlorad arbetsförtjänst är en självklarhet. Men ersättningar utöver detta bör minimeras anser jag.

Här kan man läsa vårt pressmeddelande där vi berättar om våra förslag till besparingar på politiken.

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , , , ,

Alienationen ökar i arbetslivet

Nya tekniska framsteg borde kunna göra vårt arbetsliv och vår fritid rikare. Med teknikens hjälp kan vi berika arbetsinnehållet, förbättra arbetsmiljö, korta arbetsdagen osv. Men det innebär inte att det automatiskt blir så när vi styrs av en kapitalistisk logik där människan kommer långt efter vinst, produktivitet och annat i prioriteringskedjan

Jag är långt ifrån en driven ideologi-teoretiker som kan Marx på mina fem fingrar. Men när jag läser artiklar som den här, om hur andelen arbetare med utarmade jobb har ökat kraftigt under de senaste 20 åren, så kommer det jag läst om Marx alienationsteori tillbaks och känns skrämmande aktuellt.
Karl Marx alienationsteori - kanske mer aktuell än någonsin...

 Har du ett jobb med låga krav på kompetens och kort introduktion, ett jobb där du ständigt upprepar samma arbetsmoment, har små möjligheter att utvecklas i yrket, och känner att du kan bytas ut mot vem som helst – ja, då har du ett utarmat jobb.
[...]
Taylorism går ut på att minimera det okontrollerbara i arbetsprocessen, stycka upp och förenkla arbetsuppgifterna för att minska beroendet av individen, det vill säga vem som är anställd.

Men IT-utvecklingen har gjort det möjligt att gå längre. Datorprogram tar över arbetsuppgifter som tidigare krävde en människas bedömning. En anställd kan i dag få alla sina instruktioner via datorn och själv registrera resultaten där, utan något samspel med arbetsledare och arbetskamrater. Arbetet blir därmed tråkigare och ensammare.
Alienationsteorin (har jag fattat nåt fel så rätta mig gärna) går i korthet ut på att i ett kapitalistiskt samhälle så separeras alltfler uppgifter från varandra och delas upp i sina minsta beståndsdelar för att kunna höja effektiviteten. Med profiten som drivkraft så drivs utvecklingen mot den mest kostnadseffektiva produktionsform som är tillgänglig. Det leder till en arbetsdelning, där arbetarna utför specialiserade, tråkiga och repetitiva arbetsmoment där arbetarens egen intelligens och kreativitet snarast ses som ett hinder.

Detta leder till att arbetaren blir alltmer alienerad – främlingsgjord – från sitt eget arbete. Arbetsprocessen styr arbetaren istället för tvärtom.
Arbetarna skyndar mellan hyllorna, alla går omkring i hörlurar och rabblar upp olika siffror och kommandon medan de plockar ner och placerar varorna i vagnar.

Men de rör sig lite märkligt, som vore de röststyrda. Och det är precis vad de är.
[...]
P2V är mer än bara total styrning av plockarnas arbete. Systemet spårar också varje individ, registrerar var hon är, vad hon gör, och inte gör, men framför allt hur många kilon per timme var och en plockar.
Teknikens utveckling i sig har aldrig gett några framsteg för arbetarna. I förhållandet mellan arbete och kapital är det bara offensiv facklig kamp som kan ge framsteg.

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , ,

25 oktober 2011

RUT - skattepengar rätt ner i företagarnas fickor

Diskussionen om RUT har svalnat sen valrörelsen. Även om jag tror att det var mest media och politiker som brydde sig om frågan även då. "Gemene man" sket rätt högaktningsfullt i frågan även då. Men oavsett vad man tycker om att överklassen ska få bidrag för att slippa städa sin egen toalett så innebär det att skattepengar går rätt ner i företagens fickor.

För när staten skjuter till skattepengar så kan företagen öka priserna och plöstligt så är tjänsten som till 50% bekostas med skattemedel bara 35-40% billigare! Men mellanskillnaden då? Var hamnar det? Jo, på vinstkontot hos företagen givetvis.

Och simsalabim så har moderaterna strukit både överklassen och företagarna medhårs. Och alla vi skattebetalare står för kalaset.
Regeringen har för övrigt gjort det till en vana att lyda när brancher vill öka vinsten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

24 oktober 2011

Jag kräver sanna svar på medborgarförslag

Medborgarförslag har införts av många kommuner, bland annat Nybro, för att medborgarna ska kunna väcka frågor i fullmäktige. Rätt använt kan det vara ett litet, litet steg för att bättra på det demokratiska inflytandet för kommunens invånare. Fast det förutsätter givetvis att de svar som lämnas till medborgarna faktiskt är sanna.

Dessvärre var det inte fallet när kommunfullmäktige i januari besvarade ett medborgarförslag om att Nybro kommun av djuretiska skäl i första hand ska välja att upphandla eller köpa in produkter som inte är testade på djur. I svaret som gavs stod det nämligen att ”Städkemikalier är dessutom inte föremål för djurtester.” - vilket de vid en närmare granskning faktiskt kan vara. Svaret var alltså helt enkelt inte sant...

Därför har jag lämnat in en interpellation till kommunfullmäktiges ordförande Bernt Jonsson där jag frågar hur han tänker säkerställa att de svar som medborgarna framöver får på sina förslag till kommunfullmäktige verkligen är sanna. För att kräva att svaren som medborgarna får när man vänder sig till fullmäktige åtminstone är sanna är väl ändå inte för mycket begärt?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

19 oktober 2011

En artikel om "verklighetens folk"

Om sjukförsäkringen har jag skrivit åtskilliga gånger tidigare. Regeringen påstår nu att man ska förbättra sjukförsäkringen, vilket i praktiken bara är skitsnack. Knappast någon av alla de tusentals "enskilda fall" som har drabbats av regeringens utförsäkringslinje kommer märka någon skillnad. För dem väntar en fortsatt oviss framtid.

Som för Christine, som jag lärde känna i samband med arrangerandet av Påskuppropet i Kalmar och som jag inspirerades av i mitt 1:a maj-tal.
För utförsäkrade och nollklassade Christine Holmberg har regeringens sjukförsäkringsexperiment varit en tragedi i många akter. Nu lovar regeringen vissa förändringar, men cirkusen för nollklassade är långt ifrån över.
Läs hela den gripande artikeln i Dagens Arena om en person som definitivt tillhör "verklighetens folk".


Media: Dagensarena1, 2LO-Tidningen1, 2, SvD,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vänsterpartiet fixar jobben

Passivitet och en gravt misslyckad jobbpolitik som man inte ens tror på själv. Det är vad som kännetecknar regeringens budget för de kommande åren. Mot det ställer Vänsterpartiet en budget med stora jobbsatsningar på flera områden, bland annat fler anställda i äldreomsorgen, vilket ger 125 000 nya jobb och utbildningsplatser.

Efter fem år vid makten så är det enda som regeringen har lyckats med att få arbetsmarknadsåtgärden fas 3 och långtidsarbetslösheten att växa okontrollerat. Drygt 27 000 personer utför idag arbete utan lön, anställningstrygghet eller rätt till semester inom fas 3. Trots att regeringen försöker gömma så många människor i arbetsmarknadsåtgärder så har även långtidsarbetslösheten ökat dramatiskt under de senaste åren.

Utöver det så är regeringens egna ambitioner låga. Passivt ser man på medan massarbetslösheten biter sig fast på allvar. I slutet av mandatperioden hoppas man att man ska lyckas få ner arbetslösheten till den nivå den befann sig på när man tillträdde 2006, högre än så är inte ambitionen. Fast man presenterar väldigt få åtgärder för att uppnå ens med det.

Hög arbetslöshet innebär att kapitalets makt ökar på bekostnad av de arbetande. För Vänsterpartiet är därför full sysselsättning det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Arbetet är basen för välfärd och ekonomiskt välstånd. Egen försörjning är grunden för personlig frihet och självständighet.

Med Vänsterpartiets budgetförslag skapas 125 000 nya jobb och utbildningsplatser. Budgeten innehåller stora satsningar på flera områden, bland annat en rejäl satsning på mer personal och utbildning inom äldreomsorgen. Och i stället för mer pengar i krogägarnas plånböcker satsar vi på en generationsväxling på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet gör stora investeringar i omfattande program för nybyggnation och upprustning för att möta den stora bristen på bostäder. Vi satsar också på kraftigt ökad kapacitet på järnvägen och avsätter medel för att säkra en hållbar industriell utveckling så att Sverige kan fortsätta vara en ledande industrination.

Detta och mycket annat gör vi för att det skapar nya jobb, men också för att det är nödvändigt för att Sverige ska stå rustat att möta framtiden. Regeringen pratar om arbetslinjen - vi skapar jobben!

Kaj Raving (V)

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , , ,

17 oktober 2011

Låt Ganna stanna i Sverige!

Sverige har fått ett rasistiskt parti i riksdagen. Det är illa nog, men det värsta är om andra politiska partier så sakterliga tar över deras politik. Eller "stoppar SD från att få inflytande", som miljöpartiet motiverade sitt legitimerande av regeringens utvisningspolitik med. Man har nu ställts sig bakom en politik man kritiserade fram till valet.

Det är en politik som som just nu betyder att 91-åriga Ganna, dement, svårt synskadad och med hjärtproblem, ska utvisas till Ukraina imorgon. Ensam och utan någon som kan hjälpa henne på plats. Fast problemet är inte detta enskilda fall även om det är skamligt nog. Problemet är att svensk asylpolitik är just så vidrig idag att vi utvisar människor i strid mot både FN, Amnesty och Europadomstolen.

Jag hoppas Ganna får stanna i Sverige, men oavsett utgång så skäms jag över svensk asylpolitik!

Media: Ex1, 2, 3, AB1,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

16 oktober 2011

Regeringens a-kassepolitik en framgång

Forskare sågar regeringens a-kassepolitik och menar att försämringarna regeringen genomförde inte har gett den önskade effekten. Fast då utgår man givetvis ifrån regeringens uttalade syfte. Fast att den svenska a-kassan nu tillhör de allra sämsta inom OECD är givetvis i själva verket en framgång för regeringens lönesänkarlinje. Professor Anders Kjellberg har forskat på konsekvenserna av försämringarna i a-kassan.
– Den enda riktigt tydliga effekten blev att många lämnade kassorna och att facken tappade medlemmar.
En framgång för regeringen med andra ord...

Vänsterpartiet vill hellre ha en bättre arbetslöshetsförsäkring.


Bloggat: Alliansfritt, Göran,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sverige 2017 - en recension

Sverige år 2017. Sossarna har vunnit valet 2014 och Håkan Juholt är statsminister (hur otroligt det än kan tyckas just nu). Samtidigt frodas en ny vänsterrrörelse runt om i europa - och Sverige. Rörelsen kallas för just Rörelsen och har under den övergripande parollen Alla människors lika värde lyckats samla hela det politiska spektrat till vänster om socialdemokraterna. Mer än så får man knappt veta om Rörelsen, för det är en väldigt skissartad bild som målas upp av både den och det politiska landskapet och man får gissa sig till det mesta.

Men - Vänsterpartister, anarkister, kommunister, avhoppade socialdemokrater. Alla har de samlats under samma tak för att kämpa mot samma mål - ett socialistiskt Sverige - utan att för den skull vara överens om detaljerna för exakt hur det ska ske. Dessutom förstår man att facken har börjat vakna till Mot detta står en allt skrajare borgerlighet, med media i sin hand. Och den regerande socialdemokratin förstås, som blöder medlemmar och sympatisörer till den växande Rörelsen.

Det är också socialdemokratin som står i centrum och sågas jäms med fotknölarna, även om även den övriga vänstern pikas. Exempelvis får Vänsterpartiet en släng av sleven för att vid kongresserna sagt nej till partiskatt. Vilket jag hoppas att kommande kongress kommer visa att han har fel i. Bilden som målas upp av socialdemokratin är alltså dyster, men dessvärre inte så svår att känna igen. Högersvängen som vi sett under många år har fortsatt även om man retoriskt försöker måla upp en annan bild.

Men under retoriken finns ett parti som inte har några ambitioner att förändra nånting alls egentligen. Det viktiga är bara att till varje pris hålla sig kvar vid makten. De som bär upp detta parti är till stor del karriärister som har eller vill ha en position att leva på inom partiet. Eller också är de idealister som ständigt blundar, hoppas och försöker intala sig själva att den stadiga resan högerut snart kommer att vända.

Mitt i allt detta står huvudpersonen, socialdemokraten Anders Bergman, en blandning av karriäristen och en blundande idealist, som en åsna mellan två hötappar. Inom partiet har han nu nått den absoluta toppen och vägen ligger öppen för en ministerpost. Rörelsen å andra sidan lockar dels med sitt budskap men också med sin glädje och framtidsanda. Samt inte minst hans ungdomskärlek, kommunisten Mia Lundström, som han svek under deras tid i SSU.

Så ser huvudlinjen ut i Sverige 2017, som är skriven av John Lapidus och utgiven av Lapidus Förlag. Boken är uppdelad i korta stycken, vilket jag gillar och är över lag lättläst. Och det är ju svårt att inte vara positivt inställd till bokens budskap om en framväxande vänsterrörelse och de förändringens vindar som den för med sig i Sverige och stora delar av Europa. Men...

För det finns tyvärr några "men". Som jag skrev inledningsvis så är mycket väldigt skissartat och mycket kunde ha vunnits på att utveckla vissa diskussioner och relationer. Tendenser fanns flera gånger, exempelvis i förhållandet med dottern och hennes engagemang (vilket iofs var ett märkligt sidospår med aktioner mot fettsugning) eller i samtalen med Gustav, vän och reporter på GP, eller Åke, en socialdemokratisk partigängare av den gamla stammen. Men det lyfter aldrig riktigt och historien förblir tyvärr lite platt. Jag tror att man kunde lagt till kanska många sidor utan att boken blivit för tung.

Det finns några till "men" som jag inte vill ta upp för att inte förstöra läsningen. För jag vill ändå rekommendera att man läser boken, trots de "men" som finns. Inte minst för att den ger en glimt, en försmak, av en ljusare framtid. Det är något som för en socialist annars kan kännas väldigt långt borta emellanåt. Men också för att man emellanåt själv behöver fundera över hur man vill att framtiden ska se ut. Dessutom så fick boken åtminstone mig att fundera på vad som är grunden för mitt politiska engagemang. Något som jag tror att många skulle må gott av att fundera på ibland.

Bloggat: Björnbrum har också läst boken

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , , , ,

14 oktober 2011

Sosse-sveket är nu officiellt

Jaha, så var sosse-sveket en officiell realitet då. Eller nåja, officiellt för alla utom oss i Vänsterpartiet då. Markus Lund och co har uppenbarligen inte varit så intresserade av att delge oss, de förmenta samarbetsparterna, något av sina planer. Först på söndag ska vi från Vänsterpartiet träffa Markus Lund och Mikael Svanström, sossarnas ordförande. Nåväl, inte för att det har nån större betydelse för vår del. "Hemligheten" har ju varit officiell ett tag nu i vilket fall som helst.

Vänsterpartiet har nu tillsammans med S och MP lagt fram fem gemensamma budgetar. I valet var förutsättningen som väljarna fick i praktiken ett fortsatt rödgrönt styre. Sossarna blev valda på ett vänstermandat (hur vänster nu sossarna kan förväntas var, men det är en annan fråga) och retoriken man gick till val på var klart vänsterorienterad, även om det i dagens politiska klimat inte behövs så mycket för att låta radikal.

Men nu när Markus Lund tar över så bemödar man sig alltså inte ens om att försöka upprätthålla en socialistisk fasad. Istället tar man ett tydligt och rejält kliv högerut för att bli hangarounds till det fackföreningsfientliga och nyliberala centerpartiet. Nu fick man visserligen nobben från sin förmenta samarbetspartner, men man kommer ända att avsluta samarbetet med Vänsterpartiet. Allt för att slippa bedriva vänsterpolitik.

Jag hoppas att väljarnas dom blir hård efter det här sveket från sossarna!

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , , , ,

11 oktober 2011

Partiskatt i Vänsterpartiet - på riktigt!

Att väljas till ett parlamentariskt uppdrag, oavsett nivå, är en hedersbetygelse som givetvis ska emottas med största ödmjukhet och tacksamhet. Det innebär att man får ett förtroende från partiet och dess medlemmar, ett förtroende som man självklart inte ska användas för att berika sig själv. Därför är "partiskatt", att man betalar en del av det arvode man får för sitt uppdrag till partiet, en självklarhet för mig.

Vi har infört det i Nybro, i Kalmar läns-distriktet och det finns på nationell nivå. Det är dock fortfarande frivilligt. Det tycker jag, precis som Erik Edwardson och Vänsterpartiet i Flen att vi ska ändra på till kongressen så att partiskatt blir obligatoriskt på alla nivåer i partiet. Exakt hur det ska se ut vet jag inte men "Stockholmsmodellen" ser inte så dum ut, åtminstone vad gäller heltidsarvoderade uppdrag. Det behöver dock kompletteras för att täcka även små arvoden, varför inte enligt den tionde-regel som praktiseras på många håll idag.

Men den exakta utformningen är inte det viktigaste för mig. För mig som socialist är det viktigaste att vi inte får en särskild politikerklass som efter hand börjar tappa kontakt med den verklighet som finns utanför de parlamentariska församlingarna och istället börjar identifiera sig med en helt andra villkor än de en stor del av väljarna lever under.

En partiskatt kan gallra ut eventuella karriärister ur leden, även om jag tror att de flesta karriäristerna väljer ett parti med större karriärsmöjligheter än just Vänsterpartiet. Det är också ett sätt för både partiet och den enskilde parlamentarikern att i åtminstone någon mån behålla både sin koppling till arbetarklassen och sin trovärdighet inför sina väljare.

Vänsterpartiet är dessutom ett fattigt parti. Vi får, till skillnad från sossarna, inga bidrag från facket och än mindre från arbetsköpare eller kristna sekter som på högersidan. Istället måste vi lita till våra egna medlemmar precis som arbetarrörelsen gjorde i rörelsens gryning. Partiet är alltid i behov av pengar för verksamheten och större kansliresurser både centralt och lokalt, bland mycket annat. Även om det inte ska vara vägledande så ska man givetvis inte underskatta betydelsen av att en partiskatt skull kunna dra in resurser till partiet.

Det är dags att införa partiskatt i Vänsterpartiet på riktigt på kongressen i januari.

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , ,

07 oktober 2011

Bemanningsslavar kampanjar för schysta villkor

På Världsdagen för schysta arbetsvillkor finns det all anledning att sätta fokus på den avart på den svenska arbetsmarknaden som bemanningsbranchen utgör. Och det har ju branchen själv lyckats med rätt bra med sin kampanj Vi kallar oss. En kampanj som bara måste vara årets mest misslyckade. Motkampanjen däremot kan nog vara en av de mest lyckade. Hör om den här.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Världsdagen för schysta arbetsvillkor

Viktigare än schysta arbetsvillkor?
Idag är det Världsdagen för schysta arbetsvillkor, vilket säkert har gått många förbi. Det har ju inte direkt skapat några större rubriker. Jag antar att media la allt sitt krut på Kanelbullens dag i måndags...

Nåväl, världsdagen ordnas av Internationella fackliga samorganisationen (IFS) som varnar för att de otrygga anställningarna i världen blir fler. Så även i Sverige där vart fjärde nytt jobb i år var en tidsbegränsad anställning. Och precis som på andra håll i världen så är det är kvinnor och ungdomar som är mest utsatta.

Men det är klart att det inte är lika viktigt att uppmärksamma som Kanelbullens dag...

Bloggat: Göran,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

06 oktober 2011

En sammanställning över Vänsterpartiets arbetsmarknadsmotioner 2011

Här kommer länkar till de motioner Vänsterpartiet lämnat till Riksdagen under årets allmänna motionstid och som handlar om arbetsmarknaden och fackliga frågor. Just nu har jag ambitionen att gå igenom åtminstone vissa av dem här på bloggen framöver. Vi får väl se.

Anställningstrygghet:

Tvåpersonersundantaget i LAS: Ett otyg som borgarna fick igenom med hjälp av miljöpartiet. Det har inte lett till fler jobb, däremot till att framför allt äldre anställda sorteras bort vid uppsägningar.
Visstidsanställningar: Idag finns en uppsjö av olika otrygga anställningsformer som arbetsköpare med lite kreativitet kan stapla ovanpå varandra under lång tid. Det behövs en upprensning. Det bör dessutom kosta att använda sig av otrygga anställningar.
Bemanningsföretag och inhyrning: Vänsterpartiet är det parti som tydligast och hårdast vill reglera det otyg som bemanningsmarknaden utgör, även om jag tycker att man borde gå längre och förbjuda skiten.

Arbetstidsfrågor:

Arbetstidsförkortning: 6 timmars arbetsdag vore givetvis positivt ur en mängd aspekter, exempelvis skulle fler arbetare kunna arbeta tills de faktiskt fyller 65...
Inflytande över arbetstiden: Arbetstiden är en viktig fråga att faktiskt kunna påverka.
Övertid: Återigen, arbetstiden är en viktig fråga, och där ingår allt oftare övertid som ett normalinslag. Slimmade organisationer innebär att många företag mer eller mindre regelmässigt beräknar produktionen utifrån övertid. Och arbetarna förlorar sin fritid och slits ut.
EU:s Arbetstidsdirektiv: EU:s arbetstidsdirektiv är en av få förbättringar som EU kommit med ur arbetsrättssynpunkt, om man bortser från undantagen.
Rätt till heltid: Heltid som norm och deltid som en rättighet är till stora delar en fråga om jämställdhet.

Arbetsmiljö:

Arbetslivsforskning: Att lägga ner Arbetslivsinstitutet med dess världsledande forskning var bland regeringens första insatser. Efter det är det bara Sverige och Portugal i Europa som inte har en samlad arbetsmiljöforskning.
Olyckor och dödsfall i arbetslivet: En nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet. Vad annars?
Våld och hot i välfärdsverksamheter: Våld och hot och en tuff psykosocial arbetsmiljö är nog vanligare än ma tror inomvälfärden, och det blir knappast lättare när organisationer slimmas till anorektiska mått.
Regionala skyddsombud: En riktigt bra motion om att regionala skyddsombud ska få tillträde till arbetsplatser även om de för tillfället inte har någon medlem där.

Fackliga rättigheter mm:

Stärk kollektivavtalsmodellen: Nu har vi chansen att kräva ett juridiskt bindande socialt protokoll och ett riktigt skydd för den svenska kollektivavtalsmodellen när det nu är dags för ändringar i EU:s fördragstext igen. Förra gången vi hade chansen svek sossarna. Kan vi lita på dem nu?
Fackliga rättigheter i världen: En bred motion om fackliga rättigheter runt om i världen. I Sverige har vi trots allt rätt och goda möjligheter till facklig organisering. På många håll ser det betydligt annorlunda ut.
Meddelarfrihet och meddelarskydd: I all verksamhet som bekostas av offentliga medel borde det vara självklart med meddelarfrihet och meddelarskydd. Så är det dessvärre inte idag.
Integritet i arbetslivet: Alltfler övervakas på olika sätt i sitt arbete och på sin arbetsplats. Alltför ofta sker det slentrianmässigt och utan tydliga motiv. Att i en samlad lagstiftning fastställa vad som egentligen gäller vore definitivt på sin plats.

A-kassa och sjukförsäkring:

Arbetslöshetsförsäkringen: Höjd ersättning, avdragsrätt, minskat antal karensdagar, enklare kvalificering, stärkt rätt till a-kassa för fackligt och politiskt förtroendevalda, mm, mm. Här finns onekligen mycket att göra.
Sjukförsäkringen: Även här finns ju enorm mycket att göra. Grundtanken måste givetvis vara att den som är sjuk ska ha rätt till ersättning under hela sjukdomstiden och rätt till stöd och hjälp att om möjligt komma tillbaks till arbetslivet.

Diskriminering:

Antidiskrimineringsarbete: När regeringen klubbade den nya diskrimineringslagen så struntade man i fackens önskan om en separat diskrimineringslag för arbetslivet. Dessutom urholkade man den gamla lagen på jämställdhetsområdet.
Invandrade kvinnors arbetsmarknad: Allra svårast att ta sig in på arbetsmarknaden är det för vissa grupper av invandrade kvinnor. För att komma till rätta med det krävs såväl generella som riktade insatser.

Arbetskraftsinvandring och papperslösa:

Arbetskraftsinvandring: Arbetskraftsinvandring ska inte få kunna användas som ett sätt att dumpa löner osv. Exempelvis genom att företag som är etablerade i Sverige och som anlitar utländska bemanningsföretag eller underentreprenörer görs solidariskt ansvariga för inbetalningar av löner, försäkringar, skatter och sociala avgifter.
Papperslösas rättigheter i arbetslivet: Straffa de som utnyttjar utsatta människor, inte de som blir utsatta.

Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik:

Arbetsmarknad och funktionshinder: Även för den som drabbas av en funktionsnedsättning måste tillgången till arbetsmarknaden vara en rättighet. Då kan Samhall vara en viktig pusselbit, om man får förutsättningar att nå verksamhetens grundläggande och viktiga sociala mål.
Svartjobb och skattefusk: Mycket kring skattelagstiftning men tar även itu med problemet att en huvudentreprenör idag inte kan hållas ansvarig för villkoren hos en underentreprenör även om det uppenbart är för billig för att vara laglig. På så sätt kan man idag "seriösa" företag komma runt lagstiftningen.
Arbetsmarknadsdelen i (v):s skuggbudget: Om arbetsförmedlingen, FAS 3, arbetsmarknadsutbildningar mm

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Folkpartiet: Skrota anställningsskyddet

Nu har även folkpartiet sällat sig till den nyliberala skara som vill skrota anställningsskyddet och försöker hävda att en förnyelse är detsamma som en återgång till de förhållandena som rådde innan Las (lagen om arbetsskydd). En tid då företaget fritt kunde sparka ut den som var sliten i axlarna eller ställde för stora krav, så att man kunde kuva fackföreningar och lönekrav.

Las är en bärande del av den svenska arbetsrätten, som stiftades för att förhindra godtyckliga uppsägningar och skapa en viss grad av trygghet för de anställda. I korthet så säger lagen att om ett företag vill säga upp någon så måste man ha en orsak till det, exempelvis arbetsbrist eller att den anställde inte har den kompetens som krävs för att klara av jobbet. Detta gäller fortfarande även om lagen i praktiken har urholkats rejält de senaste åren, inte minst med hjälp av bemanningsbranchen.

Men detta, att på något sätt behöva ett motiv för att säga upp anställda är givetvis ett rött skynke för arbetsköparna och deras organisation Svenskt Täringsliv, som ständigt argumenterar för att lagen ska luckras upp så att företagare fritt får sparka ut den som blivit gammal och utsliten för att ta in en yngre förmåga att slita ut - och byta ut. För att inte tala om hur gärna man skulle vilja kunna sparka ut den som är "besvärlig" och ställer krav på sin arbetsplats för att istället ta in någon som är mer foglig. Och i det så får man nu alltså officiellt stöd från även folkpartiet.

Det kallar man att "modernisera" arbetsrätten. Men i praktiken handlar det om att man vill ha en återgång till de förhållanden som rådde runt 1900 kallt - när arbetaren stod där med mössan i hand och bugade för överheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

04 oktober 2011

Ny recencion på gång, nu av en politisk roman

Igår trillade ett nytt recencionsexemplar, av en bok som snart kommer ut, ner i brevlådan. Att ha en blogg har uppenbarligen sina fördelar =)

Tidigare har jag ju haft förmånen att recencera Jordens herrar - Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund och Motståndets väg - Civil olydnad som teori och praktik av Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen. Båda de böckerna är lite fackbetonade, om än lättlästa, och extremt politiska till sitt innhåll.

Nu var det istället en skönlitterär bok som damp ner i brevlådan, om än uppenbarligen tydligt politiskt färgad. Boken heter 2017 och är skriven av John Lapidus, en författare som jag hört talas en del om men som jag aldrig läst nåt av. Vilket givetvis till stor del hänger ihop med att jag nästan aldrig läser någon skönlitteratur. Men nu ska alltså undantag göras och utifrån baksidestexten så verkar boken lovande.

Året är 2017 och Håkan Juholt är statsminister. I Tyskland vill den nystartade Rörelsen
införa ett samhällssystem som frigör tid och minskar kapitalets makt över människor och miljö.
Nu föds samma tanke även i Sverige. Folk samlas i tusental på gator och torg.
En utmaning för hela Europa men också för socialdemokraten Anders Bergman som känner trycket från avhoppade partikamrater och pressas av kommunisten Mia Lundström när deras vägar åter möts.
Med tanke på att boken dessutom verkar vara upplagd precis som jag vill ha det så ser jag fram emot att läsa lite skönlitteratur.

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , , ,

02 oktober 2011

Motion om att förbjuda uthyrning

Jag har skrivit ett utkast till motion till Vänsterpartiets kongress 5-8 januari 2012 som jag gärna vill ha synpunkter på:

Arbetare som lever med otrygga arbetsförhållanden och tillfälliga kontrakt har mycket svårare att organisera sig fackligt och ta strid för bättre arbetsförhållanden. Eftersom arbetarrörelsen tidigt såg hur den uthyrdes arbetsliv präglades av otrygghet så reglerades bemanningsbranschen av 1935 års arbetsförmedlings-lag.

Därför var det också, under nästan 60 år, fram till 1992 helt enkelt förbjudet att bedriva uthyrning. Då påbörjades avregleringen efter påtryckningar från näringslivet. Den borgerliga regeringen tog 1993 avregleringen ett steg längre och det blev fritt fram att starta bemanningsföretag och att ingå uthyrningsavtal. Ledordet var givetvis ”flexibilitet”.

I slutänden så handlar det dock om maktförhållandena mellan arbete och kapital, där de inhyrda ofta används som forna tiders daglönare för att pressa löner och villkor på arbetsplatserna och ser till så att de anställda inte blir för sturska och ställer för höga krav genom en ständig påminnelse om att de är lätt utbytbara.

Flexibilitet i detta fall betyder alltså ofta detsamma som för 60 år sedan, då man förbjöd uthyrningen. Dvs otrygga arbetsförhållanden och svårigheter att organisera sig fackligt och ta strid för bättre arbetsförhållanden. Maktbalansen på arbetsmarknaden har sedan avregleringen 1992 förskjutits många steg till arbetsköparnas fördel.
Bilden är snodd från Vi kallar oss-motkampanjen på Facebook
Det är ett samspel mellan bemanningsföretagen som utnyttjar människors behov av arbete för att tillfredsställa de inhyrandes behov av fogligare arbetskraft och tillsammans dumpar de villkoren på arbetsmarknaden. Detta kan givetvis inte accepteras och även om Vänsterpartiet redan är ledande i kampen mot bemanningsbranschen så bör vi ta ett steg till.

Istället för att enbart förespråka regler för att stävja branschens värsta avarter bör vi förespråka ett förbud mot vad som i själva verket är en avart på svensk arbetsmarknad.

Jag vill därför:
-          Att Vänsterpartiet aktivt driver frågan om att ett förbud mot uthyrning av arbetskraft förs in i svensk lagstiftning


Kaj Raving  2/10 2011

Kontaktperson
Kaj Raving (070 982 96 68, kaj.raving@vansterpartiet.se)

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , , ,

01 oktober 2011

Branschen vill öka vinsterna – då lyder regeringen

Över 1,5 miljon! Det blir kostnaden per arbetstillfälle om regeringens främsta jobbreform i höstbudgeten får den effekt som Anders Borg (m) hoppas på. Han hoppas nämligen på att den sänkta restaurangmomsen ska leda till 3500 nya jobb. En utvärdering som gjordes nyligen av motsvarande sänkning i Finland visade dock att antalet nya jobb i själva verket blev... noll (0)!!!

Ändå försöker man framställa det som en jobbsatsning. Vilket skämt! Sanningen är helt enkelt att det hela är ett beställningsjobb från Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare, som i år utsetts till årets lobbyorganisation för just kampanjen för sänkt restaurangmoms. Branschen vill öka vinsterna – då lyder regeringen.

I Vänsterpartiets budget i riksdagen ligger istället satsningarna på jobb i välfärden. De 5,4 miljarder som regeringen lägger på att öka vinsterna för restaurangföretagarna går i vår budget till en större generationsväxling i arbetslivet, vilket innebär att 25 000 nya undersköterskor, lärare, sjuksköterskor osv. kan anställas i välfärdssektorn. Det är en riktig jobbsatsning!

Kaj Raving (V)

Lästips: Linda om att vi bör byta regering för de psykiskt sjukas skull, Göran om de påbörjade avtalsförhandlingarna och Jöran om närradio och vegankorv

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , , , , , ,

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...