19 juni 2011

Är facken till för politikerna? Eller är det politikerna som ska vara till för facken?

Den frågan är aktuell idag när motionerna om facklig-politisk samverkan kommer upp på IF Metalls kongress. Då kommer nämligen motionen (Motion C50) från verkstadsklubben på Stena Stål i Nybro, om en fackföreningsrörelse som ställer krav i stället för att gå i ledband också upp. Tyvärr kan jag ju inte tala för den på plats eftersom jag avsade mig min plats på kongressen (under stor vånda), eftersom jag inte längre kommer vara aktiv inom förbundet. Jag får nöja mig med att kommentera motionen här:

När man diskuterar och ifrågasätter villkoren för facklig-politisk samverkan så utgår de flesta ifrån att man tänker lyfta saker som att en stor del av medlemmarna röstar på andra partier än sossarna eller att bara 3 av 10 LO-anslutna medlemmar tycker att det är ok att facket polar enbart med sossarna, vilket LO-tidningen rapporterat om tidigare. Eller att man upprörs av att LO och övriga fackförbund skänker miljonbelopp till Socialdemokraternas valrörelse.

Men det är åtminstone inte min utgångspunkt. För att facken bidrar med pengar är inte i sig fel, utan det handlar om vem som sätter dagordningen och om vem som i slutänden beslutar om vad man får för pengarna. Jag menar att det i slutänden handlar om följande fråga: Är fackföreningen till för politikerna? Eller är det politikerna som ska vara till för fackföreningen? Med ett stöd som ju i praktiken kommer ovillkorat, oavsett vad S hittar på, så är frågan minst sagt befogad.

Jag vågar påstå att de flesta av LO:s (och IF Metalls) medlemmar faktiskt vill ha ett fack som vågar sätta press på våra politiker. Ett fackförbund som ställer krav. Alla kan nog skriva under på att facken skall representera och ta till vara sina medlemmars intressen såväl fackligt som politiskt och att man har sin styrka i mängden medlemmar. En gång i tiden var LO en stark kraft som kom med nya idéer, påverkade partipolitiken och förändrade samhället. Hur många kan ärligt säga att LO var en stark kraft i det senaste valet?

Men facken, framför allt LO, sätter sällan tryck på S utan låter sig i allt för hög grad styras av vad S vill. Praktexemplet på detta är Lissabonfördraget, som enligt LO:s kongress inte skulle godkännas innan vi visste vad det skulle innebära för den Svenska modellen. Sossarna struntade som bekant i att vänta på utredningen om vad införandet skulle innebära för den Svenska modellen eller att kräva några andra garantier.

Det är givetvis illa nog, vilket många sossar också kan skriva under på idag när vi börjat se konsekvenserna. Men värst är ändå att man fick med sig LO:s ledning (som ju sitter i S-ledningen) på att köra över kongressbeslutet och drev igenom fördraget ändå. I stället för att företräda LO-kongressens beslut, så valde LO-ledningen att föra en politik som stämde med den socialdemokratiska linjen för ett Lissabonfördrag.

Jag har också vid ett flertal tillfällen hört fackliga kamrater som också är aktiva inom Socialdemokraterna säga saker i stil med: Det är ingen ide att lägga ett sådant förslag för det kommer partiet ändå inte att gå med på. Jag tycker att det här ger ett rätt tydligt svar på hur det står till med frågan jag ställde i inledningen.

På Stena Stål i Nybro accepterar vi inte en fackförening som agerar som en marionettdocka, oavsett vilket parti som håller i trådarna. Vi vill ha en fackförening som ställer krav, som gör klart att om man vill ha medlemmarnas stöd så måste man också föra en politik som gynnar arbetarklassen på kapitalets bekostnad. Därför antog vi motionen om en fackförening som ställer krav på ett reellt och direkt politiskt inflytande.

För det finns hopp och det finns goda exempel på att detta är möjligt. I Norge sitter nu en rödgrön regering på sin andra mandatperiod, och den sitter där för att LO där tagit sitt ansvar. Man har frågat medlemmarna vad de vill att facket ska driva för frågor och utifrån detta så ställde man de politiska partierna mot väggen och stödde de partier som ställde upp på medlemmarnas krav istället för att som i Sverige i princip kravlöst skicka pengar till den socialdemokratiska partiapparaten.

Det har gjort att norska LO idag är en stark politisk kraft som inte bara accepterar en given partilinje, utan försöker påverka den genom samarbetet med andra organisationer. Det är en fackförening som ställer krav och det är möjligt även i Sverige. Men det innebär att vi nu måste våga ställa krav på vår egen fackförening. Annars kommer vi även fortsättningsvis att ha en fackförening som är till för politikerna istället för politiker som är till för fackföreningen.

Som väntat så har dock förbundsledningen yrkat avslag på motionen och jag anar att man kommer få kongressen med sig, även om jag givetvis hoppas på motsatsen. Här följer själva motionen:

Klubben vid Stena Stål avdelning 41 Kalmarsund

En fackföreningsrörelse som ställer krav

Trenden är helt klar. I mer än 20 år har marknadskrafterna och kapitalet, i land efter land, vunnit terräng på bekostnad av arbetarklassen och den offentliga sektorn. Inte någonstans i världen har arbetarrörelsen på allvar bjudit motstånd. I stället för att organisera kampen har ledningen inom arbetarpartierna själva gått åt höger och när de själva suttit vid makten har de medverkat

till avregleringar och utförsäljning. Men 2003 i Norge blev det äntligen en vändning. I Norges tredje största stad, Trondheim, hade borgarna haft makten sedan 1989 när vänstern inom arbetarrörelsen, inför kommunalvalet, på allvar tog upp kampen med marknadsliberalerna.

LO Kommun, en sammanslagning av fyra fackförbund, tog initiativ till en ”ny kurs”. De slutade ge pengar till Socialdemokraterna och bestämde att i stället driva en egen valrörelse. Industrifacket hakade på och snart stod hela LO i Trondheim bakom.

De arbetade fram ett program, Trondheimsmanifestet, med 19 punkter till försvar för välfärden och en utveckling av den offentliga sektorn. De bjöd in alla politiska partier att ta ställning till programmet och de krävde tydliga svar. Norska Socialdemokraterna (Arbeiderpartiet) och Sosialistisk venstre tog ställning för 16 av de 19 kraven.

Budskapet var tydligt – något automatiskt stöd var inte längre att vänta, utan stödet var villkorat och facket bistod de partier som drev deras frågor.

Genom att ha ett tydligt program tog sedan vänstern hem majoriteten i kommunalvalet 2003 och har behållit makten sedan dess. De upprepade sedan framgången på nationell nivå genom att dra i gång kampanjen Den långa valrörelsen. Det viktigaste inslaget var medlemskampanjen Du bestämmer – LO på din sida.

De skickade ut en enkät till sina medlemmar och utifrån svaren utarbetade LO ett valprogram med 54 krav. Full lön vid sjukdom, bibehållna avtalspensioner, fasta jobb och att kämpa mot en förlängning av arbetsdagen var några av de viktigaste kraven från medlemmarna. LO-kampanjen tvingade ledningen i Arbeiderpartiet att ändra kurs och tillsammans med Sosialistisk venstre och Senterpartiet bilda ett tydligt vänsteralternativ.

Denna modell kallas Trondheimsmodellen och har lett till att fackföreningarna i Norge har intagit en betydligt mer offensiv roll och styr den politiska utvecklingen i stället för att bara följa den. Det har också lett till att det förs en betydligt tydligare vänsterpolitik i Norge i dag.

Vi menar att en vändning måste till även i Sverige. Offensiva fackföreningar måste ta tag i taktpinnen och ta ansvar för att på allvar bjuda högern motstånd. Likaså måste de ta ansvar för att en tydlig vänsterpolitik verkligen är alternativet och ställa tydliga, villkorade krav för att det sedan också blir verklighet. Vi vill därför att förbundet går i spetsen för att genomdriva Trondheimsmodellen även i Sverige.

Vi föreslår kongressen besluta ge förbundsstyrelsen i uppdrag:
  • att i god tid före nästa val fråga medlemmarna om vilka krav som är viktigast för dem i en valrörelse
  • att använda medlemmarnas krav till att få svar från partierna om hur de ställer sig i konkreta sakfrågor
  • att aktivt arbeta för och föra en dialog med de partier som är villiga att genomföra medlemmarnas krav i stället för att automatiskt ge stöd åt ett enskilt parti
  • att verka för att även LO agerar på samma sätt.
Bloggat: Göran,

Andra lästips: Martin rekommenderar musik, Eva-Britt skriver om att Grekland är ett offer för Euron, Jonas om att bankerna måste vara med och betala Greklands kris, Jinge om att Grekland är nära konkurs och Annarkia skriver om det nyliberala EU. Sebastian rekommenderar Reinfeldt att ta en husvagnssemester och Leine skriver om glädjande nyheter på kongressen.

Media: SvD, LO-tidningen1, 2, 3, 4, Ex,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...