22 februari 2011

Relativisera inte fattigdomen i Sverige

Innebär fattigdom i Sverige enbart att det kan "kännas skamfullt att vara den som inte har den senaste mobiltelefonen på skolgården eller som inte åkt till Thailand på jullovet"? Det tycks Alice Teodorescu mena när hon raljerar över Rädda barnens rapport kring barnfattigdomen i Sverige. Och precis som Linda Fleetwood blir jag förbannad.


För visst har vi kanske inga svältande barn i Sverige, men det innebär definitivt inte att vi inte skulle ha någon fattigdom, det yttrar sig bara annorlunda. Som forskaren Torbjörn Hjort talar om i sin avhandling som heter ”Nödvändighetens pris - Konsumtion och knapphet bland barnfamiljer”. Bakom den lite torra titeln döljer sig en tragisk verklighet.

I avhandlingen berättar han om hur familjer kan välja att isolera sig och säga nej till inbjudningar från goda vänner för att det förväntas att man ska ha med sig en present eller att man ska bjuda igen - man har helt enkelt inte råd med det. För så kan fattigdom yttra sig i Sverige. Och ofta är det barnen som drabbas extra hårt, vilket Malin Widerlöv, som lever på existensminimum, beskriver i en debattartikel.
Mina barn har utvecklat egenskaper jag inte alls känner igen hos dem före jag blev sjuk och fattig eller hos andra svenska barn som jag känner. De har aldrig behov av någonting längre. Yngste sonen döljer sitt nageltrång, han är rädd att vi ska behöva köpa nya skor. Han är ständigt rädd för att han ska kosta pengar, att det ska hända någon katastrof, att det inte ska finnas pengar till hyran, att jag ska bli sjuk igen, att jag inte ska orka, att syskonen ska behöva något som vi måste ha, mediciner eller något som kan göra att andra ska förstå hur fattiga vi är. Att vårt utanförskap, vår ”skuld” och samhällets straff av oss, ska synas. Han tror att vi är annorlunda än andra, att vi är mindre värda, att vi för alltid kommer att leva i en egen klass för sig, i marginalen, vid sidan av.
Jag känner igen mig i Malins berättelsen. Jag har själv tillhört dessa barn och jag vet hur det är att ”inte vilja” hänga med på saker så fort det kostar något eller hur det är att hoppas att man inte blir bjuden på något kalas den här månaden, för det enda par byxor som passar har en reva i sig och att köpa en present är inte att tänka på bara. Hur man inte ens frågar sina föräldrar för man vill inte göra dem ledsna. Och aldrig att man vill visa hur man har det eller hur man känner för någon.

Nu har jag det bra, men fler barn än kanske någonsin tidigare i modern tid har det likadant, eller värre, enligt Rädda Barnens rapport. Och högerpolitiken driver på utvecklingen.
Fattigdomen på 2000-talet luktar inte, syns inte alltid, men känslan av skam rotas djupt i den som lever och växer upp i fattigdom. Under samma tid som 10 000 fler barn har tvingats till fattigdom har skatterna i Sverige sänkts med närmare hundra miljarder kronor. Enorma summor som har försvunnit från den gemensamt finansierade välfärden. När välfärden minskar så minskar också jämlikheten. Vi kan läsa det i statistiken, men de barn och föräldrar det berör känner det varje dag. Utformningen av skattesänkningarna under regeringen Reinfeldt har i sig ökat ojämlikheten. Den tiondel med högst inkomster har fått nästan lika mycket som 60 procent av hela befolkningen. Så slits Sverige isär.
Så ser verkligheten ut i ett Sverige där klyftorna ökat så att de nu är de största i modern tid. Så ser verkligheten ut i högerpolitikens Sverige! Det är ovärdigt ett riktigt välfärdssamhälle att det ser ut på det sättet! Men högerpolitiken har ingenting att erbjuda de som kastats ut i fattigdom annat än fortsatt fattigdom.

Jag menar att vi måste få till en förändring på detta. Alla har rätt till ett värdigt liv utan att ständigt behöva gå runt med en klump som ligger i magen och gnager. Därför säger Vänsterpartiet nej till de orättvisa skattesänkningar, och de miljardbesparingar på sjuka, arbetslösa, småbarnsföräldrar och andra som uppenbarligen har ökat fattigdomen i Sverige.

Jag avslutar med att citera Linda:
Alice skriver vidare att det är inte det materiella som är viktigt utan att människor ska vara fria att fatta sina egna beslut. Men, det är också ett uttalande från någon som aldrig saknat pengar. Det är tillgången på tillräckligt med pengar som gör att man har en möjlighet att göra verkliga val. Det är pengar som skyddar, i all synnerhet, mot andras brist på respekt. Den insikten och respekten saknar Alice i sin ledare tycker jag. Välkommen Alice, att följa med till en annan del av verkligheten!
Tillägg: Jag ser hos Ett hjärta RÖTT att Alice Teodorescu inte är ensam om att håna Sveriges mest utsatta!

Politometern och intressant kan du läsa även andras åsikter om , , , , ,

Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...