03 mars 2009

IF Metall har öppnat Pandoras ask

Jag fick ett mejl med frågor idag med anledning av mitt inlägg om IF Metalls "krisavtal". Eftersom jag ändå skrev ett förtydligande så passar jag på att publicera det också här, tillsammans med frågeställningen (med tillåtelse).

- Det är ingen normal
omställning av industrin, det är ett nödläge. Krisen kräver att vi agerar för att rädda jobben och starka kompetensen inom industrin, säger IF Metalls ordförande Stefan Löfven i ett pressmeddelande.

– Detta är ett sätt för oss att försöka minska behovet av uppsägningar och samtidigt minska kostnadsbelastningen för företagen, säger Anders Narvinger i ett pressmeddelande.

Hej Kaj! Jag är relativt ny i de politiska sammanhangen och väldigt nyfiken. Jag vill inte på något sätt vara negativ till din blogg eller dina åsikter, vilka jag finner mycket intressanta. Men jag förstår inte ditt resonemang på din blogg utifrån ovanstående citat, dem är plockade från olika svenska nyhetssidor. Jag förstår att du vill visa solidaritet men förstår samtidigt inte för vems räkning du har dina åsikter, och hur du rent praktiskt resonerar. För ekvationen går nämligen inte ihop, enligt mej. Du kommer förmodligen inte att dela min åsikt, men jag är vansinnigt nyfiken på att få reda på hur du tänker, när du motsätter dej ett sammarbete mellan krisdrabbade företag och fack - anställda. Enligt det som står i bloggen vägrar du att göra specialavtal som gynnar företagen. Varför, och hur tänker du då? Kan inte företagen räddas på grund av för hård reglering sitter vi som anställda riktigt illa till. Är statliga köp av konkursdrabbade företag ett lösning då, eller hur resonerar du. För att kasta pengar i ett sjunkande skepp, vad leder det till i förlängningen, den fria konkurensen sätts ur spel, vilket är en av få saker som faktiskt är bra med kapitalism.

Eller har jag missförstått dej helt?

Mvh Per Englund

Hej Per, trevligt att du faktiskt skriver och frågar när du undrar något. Inläggen på bloggen blir till sin natur sällan särskilt heltäckande. Här kommer ett betydligt längre, om än fortfarande inte heltäckande svar.

Först och främst; allt jag skriver på bloggen är enbart mina egna åsikter och överensstämmer inte nödvändigtvis med vare sig vänsterpartiets eller IF Metalls. Med det sagt så vill jag också klargöra att jag inte anser att man bara ska slänga till kapitalisterna mer pengar, det skulle bara sluta i att de gjorde om exakt samma saker som ledde till den kris som vi nu befinner oss i. Förstatligande skulle säkert kunna vara ett alternativ i flera fall medan det i andra fall skulle kunna handla om statliga utbildningssatsningar för att hjälpa företag i kris att övervintra. Liksom utbildningssatsningar och bra a-kassa för de som blir arbetslösa i företag som inte klarar krisen. Det är möjligt att det finns ytterligare alternativ men det som IF Metall nu har gjort är ett exempel på ett extremt dåligt alternativ.

Du har kanske hört liknelsen, att en kvist bryter man lätt av, men bunta ihop 20 kvistar och försök bryta av dem så går det inte lika lätt. I den fackliga världen symboliseras detta genom historien om Löftet:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovar varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om att
om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

En utav orsakerna till att jag faktiskt blev heligt förbannad när jag läste om avtalet är att jag är kurshandledare för IF Metall och håller bland annat grundkurser för medlemmar och förtroendevalda, vilket jag för övrigt just gjorde när jag läste nyheten. Det är kurser där vikten av att förstå det fackliga Löftet är en utav grundpelarna. Löftet som går ut på att vi lovar varandra att aldrig använda försämrade villkor som ett konkurrensmedel för att få eller behålla ett arbete och som symboliserar själva grundidén med fackföreningsrörelsen.

För att skydda löftet så får man exempelvis aldrig skriva ett lokalt avtal som är sämre än det centrala – man får helt enkelt inte konkurrera genom försämrade villkor, därför att det ofelbart leder till ett race mot botten när nästa företag – fack måste försämra villkoren för att kunna konkurrera med det första. Därför har man sett till så att den lokala organisationen inte heller behöver utsättas för valet mellan försämrade villkor – arbetstillfällen.

Vad man alltså då gör från centralt håll, samtidigt som jag predikar vikten av att aldrig bryta det fackliga löftet, eftersom det endast är genom att vi gemensamt försvarar det som vi kan stå starka mot arbetsköparen, som kollektiv, är att man skriver på ett avtal där man öppnar upp möjligheten att försämra ett centralt avtal. Eller med andra ord: man öppnar upp möjligheten att bryta mot löftet.

Just detta, att öppna upp för lokalt försämrade villkor är något som Svenskt Näringsliv har eftersträvat i årtionden när man har förespråkat så kallade öppningsklausuler.

Varför vill man då det? Jo, därför att facket styrka ligger i just storleken och att man gemensamt stått som garant för att bevara löftet. Det är givetvis denna styrka som man har eftersträvat att bryta ner, och nu (åtminstone delvis) lyckats med. Man vill helt enkelt skilja ut kvistarna från bunten för att lättare kunna bryta dem, en och en. Slutligen så kommer inte heller bunten i sig vara så svår att bryta, vilket man givetvis är medveten om från fackföreningshåll. Därför har man hittills också med självklarhet sagt nej från fackets sida till alla former av uppgörelser som pekat i den riktningen.

Att man nu har brutit mot detta tabu kan tyckas riktigt för att på kort sikt rädda arbetstillfällen men långsiktigt så har man nu gett sig ut på ett sluttande plan.

Det som nu riskerar att ske är att företag som vill spara på kostnaderna kan hota med att man kommer att säga upp folk för att på så sätt sätta lokala klubbar i en omöjlig gisslansituation när de ställs inför valet att sänka lönen eller, förment, rädda arbetstillfällen. Förutom att de anställda betalar sina egna och sina kamraters arbetstillfällen på kort (lägre lön, eventuellt lägre a-kassa osv) och på lång sikt (uteblivna pensionsinbetalningar exempelvis), så vad händer med de företag som om ett år fortfarande inte kommit ur svackan, ska de tvingas öka sina kostnader då – och säga upp folk, eller ska avtalet förlängas? Kanske permanentas?

Ytterligare en aspekt på det hela är att det förbund som nu gått med på detta är det som hittills setts som Sveriges starkaste. Tänk dig sen den press som de ”svagare” förbunden kan komma att ställas inför när det starkaste facket redan vikit ner sig. Vad händer då när varslen börjar dugga tätt inom kommuner och landsting, kan Kommunal då stå emot ett liknande avtal? Eller Handels? Och då talar vi inte längre om heltidsanställda män, som är normen inom industrin, utan om kvinnor som ofta redan från början har en lägre anställningsgrad – och en lägre lön. Var slutar det sen?

Man har nu öppnat en Pandoras ask vars innehåll vi i dagsläget knappast kan överblicka – och det oroar mig väldigt mycket!

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Förhoppningsvis fann du detta intressant och vill läsa mer om , , , ,

Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...