14 oktober 2008

Sossesvek...

1995 gick Sverige med i EU. Den främsta anledningen för många, inklusive fackföreningsrörelsen, att säga ja till ett inträde var att vi fick garantier för att den svenska kollektivavtalsmodellen skulle få vara ohotad. Trodde vi…

I slutet på förra året kom en dom i EU-domstolen som slog fast att EU:s fria inre marknad står över den svenska arbetsrätten. Löftena om garantier för den svenska modellen visade sig vara värdelösa. Under våren 2008 följde så flera EU-domar från bland annat tyskland där kollektivavtal och skydd mot social dumpning fick stryka på foten till förmån för kapitalets fria marknad.

Dessbättre så finns möjligheten att få riktiga garantier för den svenska modellen, garantier som vi trodde att vi hade. Garantier som innebär att hur den svenska arbetsmarknaden organiseras blir en sak för Sverige att avgöra och inte för EU. Dessa garantier skulle vi kunna få inskrivna i Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, som regeringen har beslutat ska godkännas senare i höst. Om nu regeringen kräver det.

Dessvärre så är regeringen inte intresserad av att utmana EU och begära sådana garantier. Snarare passar det dem som hand i handske att de kan lämna över till EU att begränsa den svenska arbetsrättslagstiftningen i stället för att behöva göra det själva.

Desto mer oroande, om än inte så förvånande eftersom de hittills konsekvent lagt sig platt för EU, är att socialdemokraterna inte vågar vara besvärliga gentemot unionen genom att ta chansen att kräva hållbara garantier för den svenska modellen i Lissabonfördraget. Det krävs tre fjärdedels majoritet i riksdagen för att godkänna Lissabonfördraget, vilket innebär att socialdemokraterna skulle kunna stoppa det tills undantagen införts.

Nu har socialdemokraterna slutligen gjort klart att man inte kommer att stå upp för den svenska modellen, som man säger sig värna. Efter att ha kväst den interna oppositionen så har Mona Sahlin förklarat att man inte kommer att kräva några som helst garantier för de svenska kollektivavtalen innan man godkänner Lissabonfördraget. I stället så väljer man att villkorslöst göra gemensam sak med alliansen och lämna över den svenska arbetsrätten till EU att besluta över.

Därmed har sagan om socialdemokraterna som ett arbetarparti definitivt nått sitt slut.

Kaj Raving
Ordf. vänsterpartiet Nybro

--------------------------------------------------------

Sen den här insändaren skrev så har situationen tillspetsats ytterligare i och med att EU:s arbetsmarknadministrar, inklusive Sven Otto Littorin från Sverige, har fastställt att man vare sig vill ha en socialt klausul som gör klart att de mänskliga och fackliga rättigheterna går före fri rörlighet vid en konflikt eller ändra i utstationeringsdirektivet. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kommenterar det hela:
– Det är djupt oroväckande att europeiska politiker lägger sig platt för EU:s domstol.
Innebär det att hon och socialdemokraterna kommer att ändra ståndpunkt och agera i Sverige för att försvara våra fackliga rättigheter? Tror tyvärr inte det. Snarare lär de alla lägga sig precis lika platt som de hon kritiserar, retoriken till trots.

----------------------------------------------------------------

Catti Ullström undrar på Alliansfritt Sverige om en röst på Alliansen 2010 riskerar att bli en röst på Sverigedemokraterna och hos Queen of light kan man läsa ett inlägg av Orföranden för Föreningen Stockholms Hemlösa, Rolf Nilsson

Förhoppningsvis fann du detta intressant och vill läsa mer om: , , , , , , ,

4 kommentarer:

Nicke Grozdanovski sa...

Att Socialdemokraterna i partiledning inte är att lita på har vi blivit varse om de senaste dagarna. Vi har ingen anledning att tro att de ska ta strid för detta så EU-vänliga som de är, inte ens när deras egna hjärtefråga står på spel..

Catti Ullström sa...

Jag är faktiskt inte gästskribent utan permanent skribent på Alliansfritt, även om man skulle kunna tro att det är som du skriver ibland (Björn är ju den som skriver mest och oftast). Men tack för länken.

//Catti

Kaj Raving sa...

Rättning sker...

rolfnilsson2001 sa...

Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.

Som jämförelse skulle det för 11 miljarder kunna köpas in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!

Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå.

Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.

Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på?

Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?

Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på.

Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.

Hans Swärd, professor i socialt arbete säger: ” Ett grundproblem är att det byggs för lite och för dyrt. Och att många nya bostäder blir bostadsrätter. Det har blivit en ond cirkel. Hyresvärdarna kan välja och vraka och då har de svaga grupperna inte stora chanser. Och de har inte råd att köpa en bostad. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.

Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.

Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.

Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.

Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.

Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov.

Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?

Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.


Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...