20 november 2007

Arbetarskyddet försvagas.

Regeringen har under sitt dryga år vid makten hunnit med att göra en hel del för att försämra möjligheterna till en förbättrad arbetsmiljö för tusentals arbetare i sverige.

Man var från regeringens sida mycket rask med att lägga ned Arbetslivsinstitutet. ALI var ett institut med gott rykte utomlands och som var världsledande i sin forskning kring bland annat hälsorisker i arbetslivet.

Dessutom så har man minskat på anslagen till Arbetsmiljöverket, som "arbetar för att minska riskerna för ohälsa och olycksfall i arbetslivet och att förbättra arbetsmiljön ur ett helhets- perspektiv". Arbetsmiljöverkets arbete bygger till stora delar på att man genom inspektioner av arbetsplatser kontrollerar att arbetsgivaren lever upp till de krav som finns i Arbetsmiljölagen.

Redan i våras så stod det klart att verkets besparingar skulle innebära att 225 tjänster skulle försvinna, vilket motsvarar mer än 25% av de anställda. Nu har det visat sig att dessa besparingar inte räcker, utan att ytterligare 50 tjänster kommer att försvinna, vilket i sin tur kan innebära att verket nu kan tvingas slå ihop olika distrikt till större enheter.

Dessutom så innebär det att Sverige nu halkar efter övriga Norden ännu mer när det gäller antalet arbetsmiljöinspektörer per 10000 anställda. Både Danmark och Norge har nu mer än dubbelt så många inspektörer per 10000 anställda och även Finland har många fler.

De pengar man nu sparar på att dra in på arbetarskyddet har regeringen nu i stället lagt på att subventionera arbetstillfällen inom välkända arbetsmiljöfällor som exempelvis städning i privata hem.

Som ersättning för alla dessa neddragningar så ska regeringen nu realisera det som man borde ha dömt bort som ett dåligt skämt redan på idéstadiet. Jag menar givetvis deras idé att belöna företag med en bra arbetsmiljö med en smiley.

Som om inte detta vore nog så visar nya siffror att allt färre blir skyddsombud. Det finns idag 207 skyddsombud på 10000 anställda mot 280 för 30 år sedan. Fackförbunden har tidigare identifierat de viktigast orsakerna till minskningen som "hög arbetsbelastning, tidsbrist, låg status och rädsla för repressalier". Samma orsaker är troligtvis högst aktuella även idag.

Det råder inget tvivel om att skyddsombud ofta har en pressad situation, med krav från såväl arbetskamrater som arbetsledning. Slimmade organisationer gör att det många gånger är svårt för dem att sköta sina uppdrag, eftersom de vet att om de går ifrån så får deras arbetskamrater arbeta desto hårdare. Många känner dessutom ett tryck från arbetsledningen att inte vara för "besvärlig".

Dessutom så är jag övertygad om att alla olika former av tillfälliga och osäkra anställningar gör att många blir extra tveksamma till att ta ett fackligt uppdrag i allmänhet och ett uppdrag som skyddsombud i synnerhet.

Naturligtvis så drabbar allt detta samma grupp som regeringen vanligen väljer att sparka på - de som redan har det sämst ställt och som redan är mest utsatta på arbetsmarknaden.

Arbetsmiljön följer tydliga klass- och könsmönster och det är de med de sämsta jobben som också drabbas utav flest arbetsskador och har den sämsta arbetsmiljön, en arbetsmiljö som dessutom har försämrats under senare år. Det här kan man läsa i LO:s rapport Arbetsmiljön 1991-2003 Klass och kön.
Mindre frihet och tyngre arbete Hos alla grupper, utom kvinnliga högre tjänstemän, fick fler en sämre arbetsmiljö mellan åren 1991 till 2003. Kraven i arbetet ökade samtidigt som det egna inflytandet minskade. Kvinnliga arbetare hade redan 1991 de sämsta villkoren och avståndet till övriga grupper, främst högre tjänstemän, hade ökat 2003. Förutom de fysiska kraven i arbetet närmar sig lägre tjänstemän de villkor som gäller för arbetare.
Möjligheten för kvinnliga arbetare att påverka villkoren i arbetet har minskat drastiskt.
År 1991 kunde hälften av dem påverka sin arbetstakt, år 2003 kunde enbart en tredjedel göra det. Under denna period fick också fler kvinnliga arbetare ett enformigt arbete och färre kunde ta en kort paus för att prata. Män har betydligt större möjlighet än kvinnor att ta en pratpaus på arbetet.
De kvinnliga arbetare som ansåg att arbetet var påfrestande tungt ökade också stort,
från 44 till 52 procent. En större andel kvinnor (66 %) än män (44 %) i industrin är också tvungna att upprepat vrida och böja flera timmar varje dag. Kvinnliga arbetare är även mest utsatta för hot och våld, i offentlig verksamhet ökade den andelen från 29 till 36 procent under åren 1991 till 2003.
Betydligt fler uttröttade, håglösa och med värk
Samtidigt som arbetsmiljön försämras svarar allt fler i alla grupper att är uttröttade, har ont i axlar/armar eller är håglösa. Bland kvinnliga arbetare angav 48 procent år 2003 att de var trötta och håglösa (33 % 1991). På denna fråga anger alla grupper en betydande försämring. Det speglar de ökade kraven och den minskande egna kontrollen över arbetet.
Att bli trött av sitt arbete är naturligt. Men när 60 procent av de kvinnliga arbetarna år
2003 svarar att de är uttröttade, då finns ett strukturellt fel i hur arbete organiseras. När 60 procent av de kvinnliga industriarbetarna har ont i axlar och armar. Då saknas en vilja att göra något åt detta problem.

Klass- könstrappa
Nivån på arbetsmiljön följer tydligt en trappa där arbetare står på det lägsta steget och högre tjänstemän på det översta. Inom samma klass står kvinnorna i många frågor på ett steg under männen, t ex angående utveckling i arbetet. För några frågor står kvinnorna i klassen ovanför på en nivå lägre än männen i klassen under dem, t ex att kunna bestämma arbetstakten eller att kunna ta en paus för att prata.
Tillgången till systematiskt arbetsmiljöarbete och företagshälsovård följer klass- och
könstrappan. Hos de med sämst arbetsmiljö bedrivs minst med systematiskt arbetsmiljöarbete och där finns också minst tillgång till företagshälsovård.
Den här situationen lär definitivt inte förbättras av regeringens alla neddragningar på arbetsmiljön, och den kommer knappast att förbättras av att man delar ut smileys till skötsamma företag.
-------------------------------------------------------------------------
På tal om arbetsmiljö så har övertiden ökat ytterligare sedan jag tidigare skrev om att den motsvarar tusentals arbetstillfällen och motsvarar nu nästan 133.000 heltidsjobb. Inte oväntat så är det bland unga män som övertiden ökat mest, med hela 51%!

Att jobba mycket övertid kan fungera bra ett tag, men ofta så slår det tillbaka i längden. Risken för att "gå in i väggen" ökar liksom risken för att man begår ett ödesdigert misstag eller helt enkelt bortser ifrån säkerheten när man är sliten och dessutom kanske trött och förstör livet för sig själv eller någon annan.

Uppdatering: Återigen så bekräftas att en stor del av övertiden är obetald, motsvarande drygt 11 miljarder kronor per år. Mats Essemyr, utredare om arbetsmarknadsfrågor på TCO ser även han problemen med all övertid.
Det finns en klar koppling mellan övertid och stressrelaterade sjukdomar. Dessutom visar undersökningar att den största gruppen som jobbar övertid utgörs av småbarnspappor.
-------------------------------------------------------------------------
Lästips: Alliansfritt Sverige och Trotten är också inne på det fackliga spåret och skriver om LO:a medlemsras. Zana har koll på hur mycket vi jobbar.

Andra bloggar om: , , , , , , och annat intressant.


Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...