10 september 2007

Upp till kamp...

En utav de främsta anledningarna till Sveriges framgångar som industrination är dess flexibla fackföreningsrörelse som tidigt, till skillnad från fackföreningar i större delen av den övriga industrialiserade världen, ansåg att protektionism var vägen till facklig framgång utan att samarbete med var en bättre väg till en framgångsrik industri, vilket man såg var grunden för att kunna kräva bättre förhållanden.

Denna syn på samarbete som den bästa vägen är den som präglar fackföreningarna även idag, oavsett vad borgarnas retorik säger. (Dessutom så präglar ofta samarbetssynen förhållningssättet i alldeles för hög grad, men det är en helt annan diskussion.)

Det är bland annat denna syn på samarbete som gör att en strikt turordning är något som förekommer endast i ett fåtal fall. Kan företaget påvisa någon särskild kompetens som är viktig för företaget så är det knappast något bekymmer att få till undantag från turordningen. Att bli av med någon är inte särskilt svårt idag, men det kan kosta (för lite) om det saknas någorlunda godtagbara skäl. AD har blivit alltmer generös i sin bedömning av vad som är arbetsbrist och vad som är godtagbara personliga skäl.

Det är även detta samarbete och ansvarstagande som har lett till de förhållandevis modesta (särskilt jämfört med VD-lönernas utveckling) löneökningar ( som har lett till en reell minskning av lönekostnaderna) som har präglat de senaste avtalsrörelserna.

Knappast någon förtroendevald vill heller att svenska företag ska gå i konkurs. De som jobbar på företagen har ju snarare ett betydligt starkare intresse av att företaget går bra än vad aktieägarna har. För dem handlar det ju om hela deras försörjning och livssituation.

Och om inte annat så betyder ju ett konkursat företag ofta att förbundet förlorar medlemmar, vilket ingen fackförening är intresserad av.

Så snacket om att facket skulle vara företagarfientligt är just bara snack.

Ta exemplet i Smålandsstenar. Vilka var det som talade om att saker och ting inte stod rätt till på företaget? Jo, det var företagen runt omkring som hade avtal och schyssta villkor som inte kunde konkurrera när andra (Ji-Ma) dumpat löner och villkor.

På vad sätt berör då detta facket?

Jo, eftersom de företag som har schyssta villkor inte kan konkurrera så kommer fackets medlemmar där att ställas utan arbete när dessa företag går i konkurs. Bara det är ju skäl nog för facket att agera. Och eftersom de flesta företag anser att de anställda bör ha schyssta villkor, utan att man tvingas i konkurs av någon som dumpar villkoren, så vill även de att konkurrensen sker på lika villkor.

Men att företag går i konkurs och fackets medlemmar blir utan arbete är ju ändå bara vad som sker i ett relativt kortsiktigt perspektiv.

Det som sker på lång sikt är att det företag som nu ska kunna konkurrera med det "oschyssta" företaget i sin tur måste dumpa löner och villkor ännu mer för att ha en chans. Och på så sätt har vi fått en neråtgående spiral där människor tvingas erbjuda sig att arbeta för allt sämre villkor för att få ett arbete överhuvudtaget. Och detta berör ju i högsta grad facket.

Det var bland annat därför som facket agerade mot Ji-Ma och den berömda salladsbaren i Göteborg genom att sätta dem i blockad. Att inte agera är för facket det samma som att skriva under sin egen dödsdom.

Det var ju för att komma ifrån denna spiral som fackföreningsrörelsen bildades från första början. Det är samma kamp idag som för hundra år sedan.

------------------------------------------------------------

Man kan därför idag urskilja två olika vägar.

1. Man anser att alla företag ska konkurrera på samma fastställda villkor som garanterar en rimlig levnadsstandard för de anställda och att företag som inte klarar av detta helt enkelt inte är konkurrenskraftigt nog.
Då måste man även acceptera fackens rätt att tvinga fram ett kollektivavtal genom olika stridsåtgärder eftersom det är detta sätt som står till buds för att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids.

Det är givetvis denna väg som fackföreningsrörelsen och de till den närstående partierna väljer. Det är också den väg som, mer överraskande, moderaternas och folkpartiets ledning säger sig förespråka.

2. Man anser att det inte är företaget med den bästa affärsidén eller bästa produkten som bör överleva, utan företaget som kan dumpa villkoren för de anställda lägst. Med det synsättet så får man den neråtgående spiralen, åtminstone så länge det inte råder brist på arbetskraft.
Anser man detta så vill man naturligtvis också beskära fackens makt så mycket som möjligt eftersom de då givetvis blir ett "konkurrenshinder" när de agerar för att arbetare ska ha rättigheter.
Det spelar i detta läge ingen som helst roll om företagen är ”onda” eller ”goda”, eller om de vill använda sig av bra villkor, eftersom alla som vill klara sig i konkurrensen måste agera på samma sätt.

Det är denna väg som mauderaterna och stora delar av folkpartiet och moderaterna vill anträda genom att försöka förhindra facken från att agera för att alla konkurrerar på likartade villkor och genom att vilja luckra upp den arbetsrätt som gör att människor inte behöver konkurrera med varandra genom att "bjuda lägst".

För vad sker om det blir olagligt för facken att ta till åtgärder för att få fram avtal där de inte har medlemmar? Jo, givetvis så kommer vissa företag att helt låta bli att anställa fackligt anslutna och kan utan risk erbjuda dessa vilka usla villkor som helst. Om de sedan i efterhand vill ansluta sig så kan de med den uppluckrade arbetsrätten sparkas utan större bekymmer, vilket givetvis innebär att de flesta kommer att avstå från medlemskap, och facket försvagas ytterligare. Detta i sin tur gör det ju givetvis lättare att genomföra ytterligare arbetsrättsliga försämringar i framtiden, eftersom fackets styrka och förmåga att stå emot arbetsrättens belackare helt bygger på dess storlek.

Det är denna väg som, trots retoriken, alliansen redan har anträtts och som man idag kan se resulatet av idag. På detta sätt så förändrar man maktbalansen mellan arbete och kapital till kapitalets fördel.

Målet, att försvaga facket för att öppna upp för en konkurrenssituation där "goda villkor" blir en black om foten, skiljer sig alltså inte åt mellan de borgerliga partierna. Det som skiljer sig åt är retoriken och metoderna för att komma dit.

Upp till kamp...

---------------------------------------------------------------
Motvallsbloggen skriver om Sveriges eviga kris, missa inte.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant.

6 kommentarer:

Björn Fridén sa...

Fan va skönt det är att gå upp på morgonen och lästa sånt här.

Kaj Raving sa...

Temat kan inte upprepas ofta nog i dessa dagar. Det har blivit mycket arbetsrätt på sistone.

Peppe, 38 sa...

Hm? Det var mycket på en gång det. Håller med dig i en del men inte i allt. Återkommer med kommentar när jag funderat lite mer :)

Christoffer sa...

http://www.expressen.se/1.516148

Är bara ett exempel på att facken idag inte fyller sin funktion.

Kaj Raving sa...

Christoffer: Vad menar du? Det var väl snarast ett argument för att vara med i facket.

Menar du att facket skulle ha gynnat de som inte var medlemmar på bekostnad av sina egna medlemmar i stället?

Det är ju just så här det ser ut om man inte är med i facket, då får man förhandla själv, om arbetsgivaren vill. Han kan nämligen neka att förhandla med andra än kollektivavtalsslutande part. Är man som icke ansluten inte nöjd, så får man driva saken till domstolen själv. Väljer man att stå utanför facket så är det ju det pris man riskerar att få betala.

Så i detta fall har ju facket i högsta grad fyllt sin funktion - att tillvarata sina egna medlemmars intressen.

De i debattartikeln har ju valt att stå utanför och får nu driva saken själva, precis som de själva valt, så varför gnäller de?

Kaj Raving sa...

Peppe: Ser fram emot det :-)

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...