21 juli 2017

Alla barn har rätt till ett härligt sommarlov

Alla barn har rätt till ett härligt, avkopplande och roligt sommarlov. Men Sverige är ett land där barns uppväxtvillkor ser väldigt olika ut. Medan en del kan åka till sommarstugan, på semesterresor eller får fickpengar för att göra roliga aktiviteter under lovet, har andra barn föräldrar måste jobba hela sommaren eller som inte har råd med vare sig lägeravgifter eller att resa från stan.
Vänsterpartiet hatar orättvisor. I vårt Sverige ska alla barn ha en bra uppväxt. I budgetförhandlingarna med regeringen har Vänsterpartiet fått igenom ett stöd till kommunerna för att själva eller med hjälp av andra att ordna gratis aktiviteter för barn under sommarlovet. Hela samhället vinner på att barn inte lämnas ensamma under sommaren utan något vettigt att göra.

Nu kan vi glädjande nog läsa artiklar om hur föreningar, kommuner och andra verksamheter anordnar gratis aktiviteter, tack vare sommarlovsstödet. Badresor, fotbollsläger, teater och andra aktiviteter blir nu verklighet för barn som annars hade fått ett torftigt sommarlov. Det är en rättvisesatsning som vi är väldigt stolta över. För precis alla barn har rätt till ett härligt sommarlov.

Kaj Raving (V)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

07 juli 2017

Vänsterpartiet vill ha en ekonomi för alla

Det går bra för Sverige - men det är många människor som inte märker det. Fattiga pensionärer, sjuka, ensamstående mammor m fl får väldigt lite del av att vi som land är rikare än någonsin tidigare. Samtidigt är det uppenbart att sjukvård och annan välfärd behöver mer pengar. Pengarna finns som sagt, men de finns i fickorna hos ett fåtal.

För detta fåtal går det å andra sidan väldigt bra! De rika blir allt rikare. Sedan 2005 har Sverige avskaffat fler skatter på kapital än något annat land i västvärlden och är det land i västvärlden där inkomstklyftorna växer som allra mest. Borgarna riggade skattesystemet för att passa de rikaste, och socialdemokraterna - de vill inte göra något åt det.

Sverige har alltså blivit ett extremland när det kommer till att sänka skatterna för de allra rikaste. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Sverige har nu fler och rikare miljardärer än någonsin tidigare och i dag har vi fler miljardärer per capita än USA. En av dessa miljardärer är Antonia Ax:son Johnsson, ägare av bland annat matkedjan Willys.

Hon är en av alla de som gynnas av det riggade skattesystemet. Trots mångmiljoninkomster varje månad så har hon bara betalat 18% i skatt på sina inkomster de senaste sex åren. Det är en lägre andel i skatt än vad en av kassörskorna på Willys betalar. De rikaste blir allt rikare och de blir det på inkomster från sitt kapital, det vill säga på att redan vara rika.

En annan som kan skratta hela vägen till banken är riskkapitalisten Vilhelm Sundström, mest känd för att ha drivit skolkoncernen John Bauer, senare JB, i konkurs och lämnat åt skattebetalarna att stå för restnotan. Trots att han tjänat 100-tals miljoner på skattepengar sedan 2008 har han till och med betalat mindre andel i skatt än Antonia Ax:son Johnsson. Endast 15 procent.

Vänsterpartiet vill ha en ekonomi för alla, inte bara de rikaste. För oss är det uppenbart att när de rika blir allt rikare borde de också vara med och bidra mer till vår gemensamma välfärd. Vi vill därför bland annat införa en förmögenhetsskatt och en progressiv kapitalbeskattning, så att de som blir ännu rikare bara genom att vara rika får bidra lite mer än idag.

Vi lyfter dessa krav i budgetförhandlingarna med regeringen, men hittills har vi bara lyckats få med regeringen på små justeringar i skatterna. Systemet är fortfarande riggat för att gynna de rika. Trots att regeringen ofta talar om vikten av ekonomisk jämlikhet så har de i praktiken varit kallsinniga till reformer som leder till ökad jämlikhet och mer pengar till välfärden.

Alliansregeringen riggade skattesystemet för de rika, Socialdemokraterna vill låta lagt kort ligga. Vänsterpartiet vill ha en ekonomi för alla.

Kaj Raving (V)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

13 juni 2017

Rapport från Die Linkes kongress i Hannover

Den 9-11 juni 2017 höll det tyska vänsterpartiet Die Linke kongress i Hannover och jag hade förmånen att delta som gäst och representera Vänsterpartiet. Den här gången hade de satsat stort på att bjuda in internationella gäster, så jag hade sällskap av ett 50-60-tal andra gäster från stora delar av världen.
Många av de Europeiska länderna var såklart representerade och jag pratade en hel del med våra närmsta grannar från polska Razem, danska Enhetslistan, finska Vänsterförbundet och norska Sosialistisk Venstreparti. ACT, ett parti från Tanzania, hade skickat en hel delegation som jag hade flera samtal med. Därutöver hann jag med att byta några ord med representanter från Podemos, de japanska, portugisiska och irakiska kommunistpartierna och flera andra.
Att träffa människor från hela världen och utbyta erfarenheter är såklart oerhört roligt och givande i sig. Men jag var ju i första hand på plats för att följa kongressen och vad som händer inom Die Linke. Så mestadels fokuserade jag på att följa talen, debatten och att prata med tyskar. Partiledarna Katja Kipping och Bernd Riexinger hann jag bara byta några artiga fraser med, men jag fick långa samtal med flera andra intressanta personer.
Aert van Riel, redaktör på Neuses Deutchland, var en av alla spännande
människor jag fick chansen att tala med under kongressen.
Kongressen inleddes helt utan pompa och ståt klockan tre på fredagen och den första dryga timmen ägnades åt att diskutera diverse formfrågor. Trots simultantolkning hade jag svårt att få kläm på vad de innebar, men jag upptäckte efterhand att formerna för debatt och motionshantering skiljer sig en hel del från hur vi i Vänsterpartiet hanterar det. Där vi har ett samlat block med diskussion och ett block med beslut så har de diskussion och beslut löpande för i princip varje motion.

Det är val i Tyskland i september så kongressen ägnades till större delen åt att diskutera valprogrammet. Det var en massiv lunta att hantera på c:a 100 sidor med 17 ”huvudvalfrågor”, eller ”områden” snarare, vilka i sin tur hade en rad underområden med mängder av punkter. På detta dokument hade det lagts över 1000 motioner med ändringsförslag. Kanske inte så konstigt att förvirringen verkade vara total bland ombud och presidie ibland.

Vilken var då kongressens hetaste fråga? Tveklöst frågan om ifall partiet ska kunna delta i en eventuell regeringsbildning med tysklands socialdemokratiska parti, SPD, eller inte. Det var alla jag talade med helt samstämmiga kring. Samtidigt, även om alla lyfte frågan, så ville de också tona ner frågans betydelse och var väldigt noga med att tona ner skiljaktigheterna kring frågan, oavsett vilken inställning man hade.
Den ene av Die Linkes två partiledare, Katja Kipping.
Enligt Jan van Aken, partistyrelseledamot och riksdagsledamot, så var partilednings främsta mål med kongressen att samla partiet inför valrörelsen. Och det tycks man alltså ha lyckats med. Detta trots att det under den allmänna debatten under fredagen var en ganska hård konflikt och en svekdebatt kring en kompromiss i förbundsrådet som bland annat innebar privatisering av motorvägar. En kompromiss som Die Linke sagt ja till i de delstater där de styr.

Om nu ledningen var nöjd med att ha samlat partiet så tror jag inte att man var lika nöjd över att den politiska fråga som kom att ta mest plats på kongressen var fredsfrågan. Die Linke har två partiledare, Katja Kipping och Bernd Riexinger, och nu två huvudkandidater i valrörelsen, Sahra Wagenknecht och Dietmar Bartsch. De senare är också gruppledare i riksdagen om jag fattade det hela rätt. De verkade populära allihop men Sahra var den som fick överlägset störst och längst applåder.
Det var tydligt i alla deras tal att partiledningens ambition var att sätta rena klassfrågor högst på agendan. De målade alla upp en konflikt mellan de superrika, som får det allt bättre, och vanligt folk som får det allt sämre. Det fanns en motion om att kapitlet om fred skulle inleda dokumentet. Det lyckade partiledningen avvärja med knapp majoritet. Det slutade dock med att ”fred” kom med även i valprogrammets rubrik.

Rubriken för kongressen, och förslag till rubrik för valprogrammet var Social. Rättvisa. För alla. (sedan alltså ändrat till Social. Rättvisa. Fred. För alla.) och det var som sagt tydligt att partiledningen ville sätta sociala frågor i centrum. Valprogrammet inleddes med ett kapitel om arbetsvillkor med bland annat tydliga krav på bra och trygga jobb, höjd minimilön, tryggare anställningar och bättre villkor för arbetslösa.
Även andra sociala frågor lyftes fram i programmet och mycket känns igen från den svenska debatten. Krav på bostäder till rimliga hyror och krav på en pension som man kan leva på. Pensionen ska upp till 53% av en snittlön igen och minimipensionen ska upp till 1050 euro var de väldigt konkreta kraven. Även kortare arbetstid var en fråga som lyftes fram. Här är man dock betydligt vagare och säger att ”30-timmars-vecka är nog lagom”.

Mycket var alltså liknande frågor som skulle kunna diskuteras på vår kongress i januari. Samtidigt finns det en del tydliga skillnader. Miljöfrågor och feminism tog exempelvis inte särskilt mycket plats på kongressen på det sätt som de vanligtvis gör på Vänsterpartiets kongresser. Istället jag skulle säga att de områdena ersattes av fredsfrågan och internationella frågor som fick motsvarande plats. Väldigt ofta också ur ett EU-perspektiv.

Die Linke är nämligen ett i grunden väldigt EU-positivt parti, vilket man var väldigt noga med att poängtera. Man var förvisso väldigt noga med att kritisera dagens EU, men det kombinerades nästan alltid med en lovsång kring vad EU egentligen skulle kunna vara. Visst fanns det några kritiker, men de var tämligen få. Något egentligt krav på att helt lämna EU uppfattade jag inte alls, däremot fanns det de som tyckte att man skulle lämna Euron.
Varje kongress har ett slut. Så även denna. Tyvärr så var jag tvungen att bege mig hemåt strax lite innan kongressen avslutades, så jag kan inte svara på om den avslutades lika anspråkslöst som den inleddes. Oavsett vilket så var det en mycket intressant och givande helg för min del.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

31 maj 2017

Det pågår en kamp om våra skattepengar

Det pågår en kamp om vad våra skattepengar ska gå till. Sverige har blivit en experimentverkstad där riskkapitalister gnuggar händerna över nya goda vinstmöjligheter. Men är det verkligen det vår välfärd är till för? Att säkra stora vinster åt riskkapitalister? Nej, självklart inte tycker en stor majoritet av svenskarna – och vill stoppa vinstjakten i välfärden.
Vänsterpartiet kämpar nu på folkets sida mot Alliansen, SD och det övriga etablissemang som bara är ute efter att berika sig på välfärden. När vi nu utmanar vinstjakten så är det också stora ekonomiska intressen som utmanas. De vinstdrivna bolagen tänker inte släppa sina vinster utan strid. Det är stora summor som står på spel för de som vill bli rika med hjälp av dina skattepengar.

Genom påkostade kampanjer försöker de få dig att svänga i frågan, precis som de med hjälp av bjudmiddagar fick SD att byta fot. Om deras kampanj misslyckas kan dessa skattepengar gå till den välfärd de är avsedda för - till en god omsorg för vår mormor, en bättre skola för våra barn eller fler sjuksköterskor inom vården - istället för att hamna i deras egna fickor.

Det är ingenting nytt att företag försöker köpa sig inflytande och påverka politiska beslut, men den här gången görs det för skattepengar. En sådan kampanj är inte billig och pengarna kommer från välfärdsbolagen. Resurser som skulle ha gått till att anställa sjuksköterskor, lärare och på andra sätt höja kvaliteten försvinner alltså till politiskt kampanjande – för att fortsätta få ta ut vinst.

Alliansen och SD står på välfärdsföretagens sida för att bevara vinstjakten i välfärden. Vi står istället på folkets sida, mot riskkapitalister och lobbyister. Tillsammans kan vi vinna kampen och få en välfärd som finns till för alla oss som behöver den – inte för att säkra stora vinster åt riskkapitalister.

Kaj Raving (V)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

14 maj 2017

Rapport från partistyrelsen 13-14 maj 2017

Vänsterpartiet är en pigg och högst relevant 100-åring. Det var med anledning av detta som helgens partistyrelsemöte inte liknade något annat. Lördagen ägnades nämligen till stor del på ABF-huset där hundraårsdagen, som inföll just då, uppmärksammades med kultur, intressanta samtal och avslutades med ett strålande tal av Jonas Sjöstedt, där han bland annat konstaterade att ”den socialism som inte är demokratisk är inte värd att kämpa för”.
Jonas Sjöstedt avslutningstalade på 100-årsjubiléet.
Ida Gabrielsson, ordförande för kvinnonätverket, höll i några olika samtal med idel skarpa socialister som dels fick ge lite historiska tillbakablickar men som kanske främst bjöd på lite framtidsspaningar. ”Vi behöver ett projekt som inte bara är en spegling av fascismen. Vi behöver ett framtidsprojekt”, menade exempelvis Nooshi Dadgostar, bostadspolitisk talesperson och del i Vänsterpartiets förhandlingsdelegation.

På scen återfanns även Jenny Lindahl, chef för Arena Opinion, och Anna Herdy, chefredaktör för tidningen Flamman vilka bjöd på intressanta spaningar och inspe.. Partiveteranen Jörn Svensson skulle ha deltagit men blev sjuk. Istället fick partisekreteraren Aron Etzler den lätt otacksamma uppgiften att med kort varsel täcka upp för honom. Han hade dock inga större problem med att visa på några av partiets framgångar genom åren och visa på vad Vänsterpartiet betytt för Sveriges utveckling till en välfärdsstat.
Ida Gabrielsson leder slutpanelen med idel skarpa socialister:
Nooshi Dadgostar, Jenny Lindahl, Aron Etzler och Anna Herdy.
Ida och Anastasia Swärd tackades också för det fantastiska arbete de gjort med boken Ett kollektiv av röster – 100 år av systerskap. Boken målar genom en kombination av det stora och små berättelser partiets historia genom att dokumentera det kvinnor gjort historiskt och idag. Boken lanserades sedan under kvällen i samband med en releasefest. Läs mer på partisets hemsida om hur Ida ser på boken och arbetet bakom.

Utöver 100-årsfirande och releasefest så ägnades lördagen åt utvärdering av partiskolan, som alla tycks vara överens om är en oerhört lyckad satsning. Dessutom hann vi med att diskutera mötets aktuella politiska fråga, nämligen hur den framtida finansieringen av Public Service ska se ut. Detta med anledning av att frågan just nu utreds av riksdagen. Detta i sin tur beror på att den tekniska utvecklingen sprungit ifrån dagens lagstiftning.

Genom ny lagar kring finansieringen är det tänkt att man ska möte framväxten av olika plattformar att ta del av radio och TV på. Det finns några olika sätt att göra detta på och viktigast för vår del är att se till att värna Public Services finansiering och säkra dess oberoende från statlig inblandning. Vi vill ju i botten se att det beslutades om ett grundlagsskydd, men den frågan har regeringen sagt att den här utredningen inte ens får lyfta.

Under söndagen blev det snabbt tidsbrist när diskussionerna om valplattform, valplan och verksamhetsplan drog ut på tiden. Framför allt var det valplattformen som diskuterades ordentligt. Detta var bara de första inledande diskussionerna innan partistyrelsen i september beslutar om hur förslaget ska se ut till kongressen. Innan dess ska också ett digitalt rådslag med hela partiet genomföras. Det är fullt fokus fram mot valet som gäller nu.

En del av partistyrelsen. Längst till vänster sitter Johanna Eliassson,
nyvald ordförande för VIFs styrelse.
Som vanligt diskuterades också de pågående och kommande förhandlingarna med regeringen kring budget och frågan om vinsterna i välfärden. Dessutom har vi valt en ny styrelse till VIF. Johanna Eliasson och Sara Högelius, internationellt ansvariga i partistyrelsen, valdes in. Johanna som ny ordförande. Det är två oerhört skärpta kvinnor och resten av styrelsen verkade också mycket kompetent, så det känns tryggt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

11 maj 2017

Sex timmars arbetsdag är framtiden

Arbetstidsförkortning med bibehållen lön har varit en viktig fråga för Vänsterpartiet under lång tid. Arbetarrörelsen har drivit frågan om arbetstidsförkortning sedan 1800-talet. Trots att högern varje gång sagt att det är omöjligt så har arbetstiden kortats många gånger i olika steg sedan dess. Nu är det hög tid för nästa steg. Vänsterpartiet föreslår nu en nationell satsning på sex timmars arbetsdag.

Vi vill införa treåriga projekt med sex timmars arbetsdag på en arbetsplats i vartenda landsting och varenda kommun i hela Sverige. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Vi går från enstaka försök till kortare arbetstid på massor av arbetsplatser. Vi påbörjar i praktiken resan mot sex timmars arbetsdag.

Arbetstidsförkortning ger ökad makt och fritid till människor samtidigt som det är en stor feministisk reform. Alltför ofta bekostar idag främst kvinnor sin egen ”arbetstidsförkortning” med deltidslön och låga framtida pensioner. Med en låg deltidslön följer oftast ett direkt ekonomiskt beroende av en man både i arbete och efter pensioneringen. Det är knappast bra för jämställdheten.

De senaste decennierna har arbetsplatserna slimmats och effektiviserats i stor utsträckning. Många har svårt att kombinera förvärvsarbete med föräldraskap, familj och fritid – tiden räcker inte till. Många stressar sönder hälsan, livet och relationerna till våra nära och kära. Samtidigt står många människor utan arbete eller arbetar ofrivilligt deltid.

Vi behöver ett arbetsliv med plats för fler, där vi kan minska sjukskrivningar och utbrändhet. Där människor inte slits ut i förtid utan orkar jobba till pensionsålder. Vi behöver ett mänskligt och rättvist samhälle där människor har möjligheter att leva rika liv. Vänsterpartiet utmanar den uppgivenhet som präglar stora delar av dagens politik. Vi vill vi ge människor tid att leva.

Sverige är redo för en ny frihetsreform. En reform som kommer att ge oss ökade möjligheter att få livet att gå ihop, göra oss friskare och göra att fler kan få jobba. Sverige är redo för sextimmars arbetsdag. Vänsterpartiet vill ha en samhällsekonomi som är bra för alla och inte bara några få och kortare arbetstid är ett viktigt steg på den vägen. Det är vår tur nu.

Den samlade borgerligheten vill inte framåt utan bakåt till en tid där människor stod med mössan i hand för att få ett jobb. Lägre löner och en osäkrare arbetsmarknad skapar inte bättre liv och inte ett bättre samhälle. Vad socialdemokratin vill är allt svårare att veta. Som en vindflöjel fladdrar de fram och tillbaka. De har helt enkelt inte den kompass för jämlikhet som det här landet behöver.

Vänsterpartiet är ett parti med visioner och frågan om sex timmars arbetsdag har stått på vår dagordning under lång tid. Vi nöjer oss dock inte med att drömma utan vill förändra på riktigt. Det kräver politiska förslag som är praktiskt genomförbara. Nu visar vi att sex timmars arbetsdag inte är en utopi utan en möjlig, och önskvärd, reform.

Vi vill nu genomföra en storskalig satsning på kortare arbetstid i varje landsting och kommun i hela Sverige, på arbetsplatser som äldreomsorg och sjukvård, socialtjänst, barnomsorg och skolan. Efter tre år ska satsningen studeras och utvärderas. Vi räknar med att det kommer kosta ungefär 2,5 miljarder årligen. Detta blir ett av våra viktigaste krav i sommarens budgetförhandlingar.

Den här satsningen är ett strategiskt steg för arbetstidsförkortning, snabbt och lätt att få igång. Och med ett så pass storskaligt projekt över hela landet kommer resultaten bli svåra att avfärda. Vi visar att det går. Vi startar något som kan spridas som ringar på vatten till fler arbetsplatser. Åtta timmars arbetsdag är en 100 år gammal idé, sex timmars arbetsdag är framtiden.

Kaj Raving (V)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

01 maj 2017

Det är vår tur nu - Första maj-tal 2017

Förstamajfirare! Jag heter Kaj Raving och är ledamot av Vänsterpartiets partistyrelse och det verkställande utskottet. Jag tänkte ägna den närmaste stunden åt att prata om att vi, Vänsterpartiet, vill se en ekonomisk politik som är bra för alla, inte bara för de rikaste. För oss som socialister och feminister på ekologisk grund är det nämligen viktigt att minska klyftorna i samhället och satsa på välfärden.

Vi vill att i vårt land ska människor känna sig delaktiga. Vi ska leva i ett samhälle där vi tar tillvara på varandra. Ett samhälle där vi kan lita på att vi får det stöd och den service vi behöver för att kunna leva fria liv under anständiga villkor. Vi vill att alla människor i Sverige ska kunna vara stolta över att leva i ett land byggt på solidaritet och jämlikhet.

 
Men jag vill börja med att säga att jag är stolt och glad över att få vara här och fira 1:a maj med er. Jag är stolt och glad över att stå här idag, tillsammans med er, som bärare av en tradition som inleddes för flera generationer sedan. Det är en tradition av protester men också en tradition av solidaritetsyttringar och kamp för alla människors lika värde och allas rätt till trygghet och välfärd.

Det är en tradition som mot en cynisk högerpolitik ställer ett solidariskt och rättvist samhälle utan klyftor mellan fattig och rik, mellan kvinna och man eller mellan nya och gamla svenskar. Det är en tradition av att hålla ihop mot klassamhället, som trots att den har pågått i mer än 120 år fortfarande är aktuell.

För kamrater. Det är vår tur nu! Det är hög tid för mer solidaritet och rättvisa i politiken. Vi behöver mer Robin Hood-politik. Vi behöver en politik som handlar om att fördela om från de människor som har väldigt mycket till de som har mindre. Som omfördelar från prins John, han som sitter på alla guldmynten, till de människor som behöver dem bättre.

Sveriges ekonomi är stark, BNP växer, arbetslösheten sjunker och som land har vi aldrig varit så rika som nu. Vi har heller aldrig tidigare haft så många och så rika miljardärer som nu. Storbankerna gör nya rekordvinster. Riskkapitalbolagen kan ta ut miljard efter miljard av dina och mina skattepengar i vinster från välfärden som de sen placerar i olika skatteparadis.

Men samtidigt som pengarna på vissa håll flödar fritt ner i fickorna på de rikaste, på bankdirektörerna och på riskkapitalister så vet vi att Sverige är det västland där klyftorna mellan fattiga och rika har ökat mest. Vi hör om hur alltfler riskerar att bli fattigpensionärer. Vi kan läsa om hur jakten på sjuka och utsatta fortsätter för att, som det motiveras, ”minska kostnaderna”.

Vad hjälper det att Sverige är rikare än någonsin när din mormor måste söka hjälp av Stadsmissionen för att pensionen inte räcker till? Vad hjälper det dig att storbankerna gör nya rekordvinster när du måste välja mellan att betala hyran eller köpa nya gympaskor till ditt barn? Vad hjälper nåt av detta din syster när hon får sina assistenttimmar neddragna till ett minimum och inte längre kan leva ett värdigt liv?

Det går bra för Sverige, men det är inte alla som får del av dessa rikedomar. Tvärtom så har vi under många år sett hur klyftorna bara ökar och ökar. Trots det är den sittande regeringen inte beredd att vidta de åtgärder som krävs för att på allvar minska orättvisorna och få ett samhälle som fungerar bättre för alla. Men kamrater, det är vår tur nu!

Det finns idag endast ett parti i riksdagen som inte har något problem med att skilja höger från vänster och som på allvar utmanar dagens ordning där girigheten styr: Vänsterpartiet Vi vet vem som är Robin Hood och vem som är Sheriffen i politiken. Vi levererar välfärdsreformer och arbetar för en ekonomi för alla – inte bara några få. Vi är helt enkelt vänsteralternativet i svensk politik.

Vi vet också att vår gemensamma välfärd behöver mer pengar. Just därför har vi förhandlat fram skattehöjningar för dem som tjänar mest. Just därför har vi förhandlat fram 10 årliga vänstermiljarder till kommuner och landsting. Just därför prioriterar vi välfärdsreformer i förhandlingarna med regeringen.

Det är vår tur nu och våra segrar i förhandlingarna med regeringen har gett resultat. I våra förhandlingar med regeringen har vi också fått igenom flera viktiga välfärdsreformer. Det är ett arbete som leder till minskade klyftor, en bättre kvalitet i välfärden, fler jobb och bättre arbets- och levnadsvillkor för många. Vi har tagit från de rikaste och omfördelat till de fattigaste.

Fattiga pensionärer, ensamstående mammor m fl har fått det lite bättre tack vare vänsterpartiets framgångsrika förhandlingar med regeringen. Vi har fått igenom att de rikaste får bidra lite mer till vår gemensamma välfärd. Detta får högern att skrika rakt ut, men det förändrar bara i marginalen. De grundläggande orättvisorna består fortfarande och klyftorna ökar.

För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att inte bara åtgärda de största bristerna i samhället. Vi ser att ekonomisk jämlikhet är avgörande för ett samhälles utveckling. Hur vi fördelar Sveriges inkomster handlar om vilka möjligheter vi ger till människor som bor här, vilka investeringar vi gör och vad vi som land väljer att satsa på. Minskade klyftor och ekonomisk jämlikhet har ett värde i sig.

De fyra högerpartierna sänkte skatten med 140 miljarder under sin tid i regeringsställning. De förde en omvänd Robin Hood-politik. Ska vi kunna finansiera den välfärd som behövs för ett jämlikt och rättvist samhälle där medborgarna känner sig trygga, ja, då behövs mer än fagra löften. Det behövs finansiering i form av högre skatter för de som har allra mest.

Jag tror också att folk tycker det är rimligt att de som sitter på alla guldmynten bidrar mer än idag till detta. Ändå har vi fortfarande kvar ett skattesystem som högerregeringen riggade om för att gynna de rikaste. Sverige har fler och rikare miljardärer än någonsin men de betalar inte mer till det gemensamma för det.

Under allt för många år har det varit de rikaste som tjänat mest på den ekonomiska politiken. Ska vi på allvar kunna rätta till de stora orättvisor som finns, så måste makt och pengar omfördelas. Nu måste det vara undersköterskornas tur. De ensamstående föräldrarnas tur och skolbarnen i den slitna skolans tur. Det är min mammas, fattigpensionärens, tur!

Vänsterpartiet anser att denna utveckling mot fattig-Sverige för några och skatteparadis för andra är oacceptabel. Samtidigt som många ensamstående mammor och pensionärer inte har så det räcker till hyra och mat har Sverige blivit ett skatteparadis för de rika. Det kommer i längden inte att gå att bedriva en solidarisk politik med ett osolidariskt skattesystem.

Det tragiska är att det finns en politisk ovilja att göra något detta orättvisa skattesystem. Man kan tro att de politiska partier som säger sig eftersträva ekonomisk jämlikhet gett upp inför den växande ekonomiska ojämlikheten. Eller intalar man sig själv att alla ändringar i skattesystemet som ger lite mer rättvisa innebär att man tappar väljare?

Vi tror tvärtom. Vi tror att människor i Sverige vill ha sammanhållning. Att de känner starkt för ekonomisk jämlikhet. Att människor i grunden ogillar den skeva fördelning som växt sig allt starkare. Vi tror att människor föredrar Robin Hood framför Sheriffen och tycker att det är rimligt att den grupp som har det allra bäst ställt också bidrar mer än idag.

Alla vi som ser att ekonomisk jämlikhet är vägen att gå för att skapa ett tryggt, inkluderande, livskraftig samhälle. Alla vi som vill ha en förskola och skola av högsta kvalitet och en sjukvård och äldreomsorg att lita på. Alla vi som tycker att det är orimligt att 40 000 pensionärer är undernärda trots att Sverige är rikare än någonsin. Det är vår tur nu.

Välfärden behöver inte bara mer resurser, den behöver också befrias från vinstjakten. Det pågår nämligen en kamp om vad våra skattepengar ska gå till. Sverige har förvandlats till en experimentverkstad där riskkapitalister gnuggar händerna över nya goda vinstmöjligheter. Det är stora vinster som står på spel för de som likt Prins John vill bli rika med hjälp av skattemedel.

Men är det verkligen det vår välfärd är till för? Att säkra stora vinster åt riskkapitalister? Nej, självklart inte tycker en stor majoritet av svenskarna. 80 procent vill stoppa vinstjakten i välfärden. Likt Robin Hood kämpar Vänsterpartiet på folkets sida mot det etablissemang som bara är ute efter att berika sig på skattepengar.

Vinstjakten i välfärden är en fråga som tydligt handlar om vägval, om vilket sorts Sverige vi ska ha. Genom att tillåta vinster i välfärden så låter man girigheten styra över skola, vård och omsorg. Genom att stoppa vinstintresset ser vi till att välfärden istället finns till för dem som behöver den. Våra barn, vår mormor, eller vi själva.

Välfärden ska styras av solidaritet, medmänsklighet och omtanke, inte jakt på vinster. Vänsterpartiet och regeringen har en uppgörelse som – om den genomförs – innebär slutet på vinstjakten. Det kommer inte längre att vara möjligt att göra snabba pengar på elever, patienter och äldre, på ditt barn eller din mormor.

När så Ilmar Reepalu i höstas presenterade sin utredning om hur vinstjakten i välfärden kan stoppas så kunde man nästan höra ropen från riskkapitalister på Caymanöarna och andra skatteparadis. Nej! Nej! Nej! De smiter med allt mitt guld! Likt en desperat Prins John ser de hur pengapåsarna riskerar försvinna från den egna kammaren - ut till det väntande folket. Till välfärden där de hör hemma.

När Vänsterpartiet nu utmanar vinstjakten så är det stora ekonomiska intressen som står på spel för bolag som vill fortsätta plocka ut pengar ur den svenska välfärden. Det råder ”huggsexa om den svenska välfärden bland de kritstrecksrandiga investerarna i London City”, har tidningen Affärsvärlden rapporterat om. Riskkapitalisterna har helt enkelt en lukrativ marknad att försvara.

Just nu pågår därför en kampanj från välfärdsbolagen för att fortsätta få ta ut obegränsade vinster. Det är ingenting nytt att företag försöker köpa sig inflytande och påverka politiska beslut, men den här gången görs det för skattepengar. En sådan kampanj är inte billig och pengarna kommer från välfärdsbolagen. Det vill säga från de bolag som finansieras med dina skattepengar.

Resurser som skulle ha gått till att anställa sjuksköterskor, lärare och på andra sätt höja kvaliteten försvinner alltså till politiskt kampanjande – för att fortsätta få ta ut vinst. Den mest uppmärksammade lobbyismen är den som fick Sverigedemokraterna att svänga. För något år avslöjade Dagens Industri hur riskkapitalbolagen ivrigt uppvaktat Sverigedemokraterna.

Riskkapitalisterna var såklart ivriga att säkra en riksdagsmajoritet för fortsatt vinstslöseri. Thomas Berglund är VD för riskkapitalägda vårdföretaget Capio. Han har öppenhjärtigt förklarat att de knappast skulle vågat satsa på en börsintroducering om det inte vore för Sverigedemokraternas omsvängning.

Före valet reste Jimmie Åkesson runt på valmöten och lovade väljarna att stoppa vinstjakten. Nu agerar han villigt springpojke åt näringslivet och säkrar riskkapitalisternas vinster. Det måste göra deras bjudmiddagar till några av de lönsammaste i världshistorien. Om de lyckas vill säga. Men det ska vi se till att de inte gör. För det är vår tur nu!

I dag är mycket av kampanjen riktad mot Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är partier som är ideologiskt splittrade. Många ser förstås de stora problem som vinstjakten för med sig. Många inser det orimliga i att vinster motsvarande tiotusentals undersköterskor och lärare försvinner från välfärden.

Många med fackligt engagemang ser hur deras medlemmar drabbas av vinstjakten. Ingenting talar för att privatiseringarna lett till bättre arbetsförhållanden för personalen eller högre kvalitét inom välfärden. Tvärtom. En rapport från Kommunal visar att de anställda i privat driven omsorg har genomgående sämre villkor och lägre löner än de som arbetar i kommunalt drivna verksamheter.

Men andra inom S och MP har själva varit pådrivande i privatiseringarna och vill göra upp politiken högerut. Inte sällan har de själva fingrarna djupt i syltburken. Socialdemokraternas linje var därför länge att försiktigt tassa på tå runt riskkapitalisterna. Och tassade gjorde de tills vi krävde, och fick, en överenskommelse om att vinstjakten i välfärden ska stoppas. Nu vacklar de istället.

Socialdemokraternas och Miljöpartiets vacklande är oroväckande. Men oavsett hur högt vinstkampanjens tonläge än är så håller vi i Vänsterpartiet fast vid vårt ord. Vården ska inte skära i människor i onödan för att göra vinst, så som avslöjats hos gynekologiföretag i Stockholm. Skolor ska inte driva bort barn som behöver mer stöd än andra. Vinstjakten ska bort.

Vi är vänsteralternativet i svensk politik och vi har inte duckat för näringslivets lobbykampanjer om att fritt få göra vinster i välfärden. Vi har hållit vårt löfte till regeringen. Vi har förhandlat budget efter budget och levererat reform efter reform. Nu är det dags för regeringen att hålla sitt löfte om att gemensamt gå ut med förslag som tar bort vinstjakten i välfärden.

Vi har svenska folket med oss med, men Alliansen och SD emot oss. Likt sheriffen av Nottingham gör de sitt bästa för att skattepengarna ska fortsätta flöda in i Prins Johns kammare. Vi tillsammans vi måste sätta press på socialdemokraterna, som likt en vindflöjel böljar än hit, än dit och sätter inte ner foten. Vi tillsammans måste se till att vinstjakten en gång för alla försvinner.

Inga politiker kan ensamma åstadkomma den förändring som krävs för att få en ekonomi för alla – inte bara de rika. Bara folklig samling kan se till att det blir Robin Hood som vinner kampen för mer rättvisa. Tillsammans kan vi göra skillnad och stoppa vinstjakten i välfärden! Vi kan se till att Prins John får dela med sig av sina guldpengar.

För det krävs en rörelse underifrån, och det är därför man ska engagera sig politiskt. Vill du vara del av denna rörelse? Vill du fortsätta följa vad Vänsterpartiet gör? Kanske vara med på någon ny aktivitet eller hjälpa till med något? Då tycker jag att du ska ta upp din mobil igen. Skicka ”V NU” till 72550. Vi lovar att inte överskölja dig med SMS.

Mina vänner, ha nu en fortsatt härlig Första maj, och kom ihåg – Det är vår tur nu!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...